Kajs epilog 2

Jag hade egentligen inte tänkt skriva så mycket mer här på bloggen men en incident har uppstått så jag behöver ventilera ännu en gång.

I min epilog gottade jag mig i hur problemfritt min cykel har betett sig under och efter resan, till skillnad från förra gången. Men det verkar som att universumet bestämt sig för att, istället för att portionera ut roligheterna i hanterliga små doser, baka ihop allt till en stor bulle av bajs för att råda bot på min hybris. Natten till idag blev nämligen min cykel stulen.

20130710-174906.jpgIstället för cykel; förbittring.

Jag antar att jag får vara tacksam för att det inte skedde alldeles innan eller under resan. Såhär i efterhand har det inte fullt så stor effekt på mitt liv (även om jag nu är cykel- och SL-kortslös). Men det har ju fler dimensioner än så. Det jobbiga med logistiken kring att fixa en ny cykel med alla tillbehör, till exempel. Jag har ju hunnit vänja mig vid en viss standard och att uppnå den innebär bevisligen en del hattande. Det tog mig t.ex. c:a en månad och ett besök hos Sifverts skruv innan jag fick på stänkskärmarna. Bara tanken på detta höjer min puls ansenligt.

För att inte tala om det jobbiga i att ilskan inte kan riktas mot någon speciell person, utan bara mot någon diffus filur av så låg karaktär att hen utan problem tar något som tillhör någon annan.

Men trots all min klagan kvarstår faktumet att den svarta hingsten är borta. Jag kommer antagligen inte återse honom. Det är det som är det riktigt bittra med det hela. Tack, du okände niding.

20130710-103039.jpgFarväl, dyre prins.

Hardstedt, Johans epilog

Då jag inte tidigare cyklat några längre sträckor var det riktigt nervöst inför avresan. Skulle jag hänga med i tempot? Skulle mitt onda knä hålla? Skulle jag bryta ihop? Alla farhågor infriades i början av resan och ett tag funderade jag till och med på att hoppa av i Wales. Men min inställning och fysiska status ändrades successivt och på den sista etappen (de sista 12,5 milen) innan ankomsten till Holyhead började jag se tjusningen i att sitta på en cykel under större delen av dagen. Denna dagsetapp var en riktigt pissig dag med ihållande regn och blåst. Vid ett tillfälle efter att ha cyklat runt en udde möttes vi av en extrem motvind som gjorde att vi knappt kom framåt. Joel utbrast då ”is this all you got!” med hänsyftning till högre makter och vi kunde bara skratta åt misären som jag, så här i efterhand, tror stärkte oss. Ölen var god den kvällen (också)!

Namnet ”spindeln” kräver en förklaring. Under resans gång drog Joel och jag oss till minnes en situation som inträffade på restaurang Mellis på södermalm i Stockholm för cirka tio år sedan. I baren träffade vi Bosse (70-80 år) som delade med sig av sina livserfarenheter, bl.a. att han vid ett tillfälle mött en viss Mr Hemingway. Bosse, som var ganska rund under fötterna, började av oklar anledning kalla mig för ”spindeln” ( på bred gammal hederlig söderdialekt) ” är det du som är spindeln, spindeln utan nät?”. Så under resan när historien väl var berättad fick jag heta ”Spindeln” eller ”spindelmannen” med Bosses härliga dialekt som referens.

Som ni förstår av bloggen så har resan bjudit på många trevliga stunder som jag är väldigt tacksam för. Jag vill avsluta med att tacka er som följt oss under resan och framförallt vill jag tacka mina ”cykelbuddies” som jag lärt känna ännu bättre och dessutom lärt mig blogga (på nätet Bosse!). Angående vikten så fortsätter jag att boxas i lätt weltervikt.

/Spindeln

20130709-174917.jpg

Kajs epilog eller: Vi måste prata om Edward

Det är dags att göra som seden kräver och summera mina intryck från och efter resan. Vi måste också prata lite mer om Edward.

Hur trevlig och fantastisk förra resan än var så skulle jag vilja påstå att den här var snäppet bättre. Sammantaget har det varit en fröjd blandat med en hel del jobbiga inslag. Jag skulle inte byta bort en sekund.

Om man ska lyfta fram något så är det väl dels hur trevliga all lokalbefolkning har varit (om man bortser från de som skrikit ”faggots” efter oss från sina bilar). Fördomsfull som jag är hade jag förväntat mig ett lite mer barskt mottagande men det har nästan utan undantag varit glada miner. Skönt att man kan utmana sina förutfattade meningar ibland.

Jag har hittills (ta i trä) inte drabbats av lika grava problem som efter Münchenresan. (Det var ju för övrigt dessa som startade det här med att skriva epiloger.) Överlag har jag klarat mig ganska bra från cykelproblem. Istället är det kroppen som satt sig lite på tvären. Mest framträdande är mina hälsenor som ömmade ganska illavarslande några dagar i Wales. Huruvida det blev bättre av att jag sänkte sadeln, använde lite Voltaren, skaffade stödstrumpor eller iklädde mig i Ken Fowleys cykeljacka förtäljer icke historien.

20130624-203302.jpgDressed for success.

Nu när jag ändå börjat lägga upp bilder så kan ju även jag bidra med lite extramaterial. Problemet är att jag inte har så många. Jag är alldeles för upptagen med att vara närvarande i situationen för att tänka på att fota. Men några dokumenteringar blev det allt.

20130708-182259.jpgPanoramafunktionen gör underverk med Johans anlete. Joel får skylla på något annat.

20130708-182603.jpgLåt oss kalla den här bilden Debila i Dublin.


Det roliga i detta klipp är Johan E:s gestaltning av rapparen Sisqó.

Och så var det ju det här med Edward Blom. Som du kanske märkt har vi i tid och otid refererat till honom under resans gång. Varför, säger du nog? Tja, varför inte? I princip lever vi lika hedonistiskt som han med skillnaden att vi cyklar hela dagen, medan han sköljer ner gåslever med Amaretto. Och såhär i efterdyningarna av James Gandolfinis bortgång började vi fundera på om inte Edward utmanar sitt öde lite väl mycket. En kropp klara ju bara så mycket svulstigt leverne innan den ger upp (Lex Elvis).

Slutligen gör jag som (nästan) alla andra och tackar för supporten under resan. Det är en jäkla skjuts när man är ute på vägarna att folk visar intresse. Och händer något knas är det skönt att kunna tänka att det här blir bra blogg*. Stort tack ska ni ha!

PS. Viktfrågan var det ju också. Johanna hävdar att jag tynat bort men det känns som ren och skär lögn. Det kan inte vara möjligt med tanke på de edwardianska (yes! en gång till) excesserna vi hängivit oss åt.

*Jahaja. Detta hade Joel redan vidrört i sin epilog. Alltid ska han vara först.

Joels epilog

– ”Allt har sin tid”, sade Anders Herrlin, basist i Gyllene Tider, när han 1985 hoppade av gruppen, och därmed splittrade den*. Som ni vet turnerar och släpper Gyllene Tider fortfarande skivor och fyller folkparker som aldrig förr.

När Johan, Jonas och jag kom hem från St Petersburg i juli 2009 var jag oerhört osäker på om det skulle bli någon mer Cykelsällskapetresa för min del, men precis som Gyllene Tider har vi återuppstått gång på gång. Och varje gång (till skillnad från Gyllene Tider) blir det faktiskt roligare och bättre! Första gången, när Jonas och jag 2006 cyklade Stockholm-Malmö via Karlstad och Göteborg, var det distansen som var den stora utmaningen. Nu vet min kropp om att det är möjligt för ”vem som helst” att cykla 10 mil om dagen, bara man är beredd att låta dagen vara ganska lång.

Istället har utmaningen blivit att förnya sig, hitta oväntade vändningar, och att faktiskt använda cykelresan också som en reportageresa. Jag har alltid älskat att skriva, och det kollektiva bloggandet är lika viktigt för mig som att kroppen får sin dos av smärta. Därför bekänner jag mig också till de som bejakar vardagsmisär. Tillexempel var min första tanke när min cykel gick sönder utanför Moreton-in-Marsh inte ”helvete” utan ”blogginlägg”. Och otaliga är dessa exempel på när det som hade brutit ned den vanlige resenären istället fungerar upplyftande och som en källa till inspiration och glädje.

För att den här resan skulle kunna bli av, med fem deltagare kombinerat med alla de förpliktelser som fyller vuxna mäns liv, var vi tvungna att passa in den mellan midsommarafton (pga sociala strukturer och kulturella förutbestämda handlingar) och Vansbrosimmet (där jag var anmäld pga samma orsaker). Detta ledde till att jag efter tre utekvällar i rad, och en sömnlös Ryanair-flight hem, återigen skippade den välbehövliga skönhetssömnen och gick upp 04:30 för att ta bussen i 4,5 timme till Vansbro på söndagen. Där lyckades jag (med lillbrorsans hjälp ska sägas) komma i en hyrd, alldeles för liten våtdräkt, och simma 3 km i 16 gradigt vatten på en timme och 9 minuter. Efter mat var det dags för 4,5 timmas resa hem igen.

20130707-204552.jpg
Is there a new fashion going on in Vansbro? Simkläder är bevisligen ÄNNU snyggare än cykelkläder, eller hur?

Med hjälp av Vansbrosimmet lyckades jag antagligen höja min Vardagsmisärskoefficient till max och hoppas därmed kunna roa ytterligare en bloggläsare eller två. Själv skrattade jag åt det hela redan i maj när vi bokade resan.

Också jag har några filmer och hittills opublicerade kort, de allra flesta är panoramabilder. Klicka på bilden för att få upp dem i större format:

20130708-175822.jpgUtsikt från Pontcysyllteakvedukten åt ena hållet.

20130708-175410.jpg
Utsikt från Pontcysyllteakvedukten åt andra hållet.


Dåligt experiment: ”Kaffe med mjölk”-bomb i Justin’s Gaf.

20130708-180707.jpg
Trickfoto i Dublin. Vi har alla samma exemplar av tropikhatten på oss i ett misslyckat försök att skapa en referens till Bröderna Dal.

20130708-181255.jpg
Kaj och jag kollar vem som kan vara mest lik Anita Ekberg (i la Dolce Vita) på Guinness Storehouse. Vem vinner tycker ni?

20130708-181207.jpg
Erik [Gear:ik] och Johan [Spindeln] firar dagens strapats till Dundalk med en varsin tekopp Paddy.

När det gäller vikten då? Jo, just innan resan hade jag på ett och ett halvt år lyckats tappa 11 kg (från 87 till 76) och därmed nått samma vikt som sista året i gymnasiet. En morgon var min vikt nere på 75,5 kg vilket gjorde att jag för första gången på 14,5 år hade en vikt som enligt BMI-tabellen pekade på normalvikt. Efter att ha ätit frukost ansågs jag dock överviktig igen…

Jag måste ha en sensationellt låg metabolism, för nu har jag på tre veckor cyklat ca 150 mil (Vätternrundan + cykelsemester + förberedelser) och simmat Vansbrosimmet. Men ändå har jag gått upp 1,5 kg.

Eller så gillar jag öl. Tydligen har jag druckit 43 olika ölsorter under de 12 dagarnas vistelse på These Islands. Och vissa var goda nog att drickas två gånger.

Eller så är det svårt att äta nyttigt som vegetarian (som äter fisk ska tilläggas) när man åker runt på en tvåveckors pubrunda. Det finns inte supermånga alternativ att välja på: Fish n’ Chips (pommes frites) Veggie Burger & Chips, Macaroni & Cheese, friterad choklad, etc etc. Dessutom är det bara i Storbritannien som världens godaste crisps (potatischips) finns – de med salt & vinäger (Estrellas försök här hemma är ett mjäkigt misslyckande).

Avslutningsvis vill jag säga att jag är oerhört glad att ha fått vara en del av Cykelsällskapet, i alla dess inkarnationer fram till idag. Kanske blir det fler resor, kanske var det här den sista? Hur överträffar vi egentligen det här? Var ska vi åka, när ska vi åka, och vilka ska med nästa gång? Frågorna är många och Anders Herrlin hade både rätt och fel när han splittrade Gyllene Tider.

* ”Allt har sin tid” återfinns också i kapitel 3 av Predikaren (Bibeln) i formen ”Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund.” Men det finns ju inget som säger att man inte kan ha flera företag i rad med liknande affärsidé.

Engdahl, Johans epilog

Efter att vi en och en vemodigt skiljts åt på vår färd hem från Centralen, anlände jag lägenheten runt kl.17 (Nu chansar jag, eftersom det inte funnits någon egentlig anledning för mig att kolla på klockan de senaste veckorna). Det blev en tidig sänggång (somnade runt kl 18:00 på lördagen, för att vakna 8:30 dagen efter). Det tar på krafterna att cykelfesta.

En resa som denna skapar många och (internt) roliga citat som när vi återfinns i grupp förmodligen kommer att höras. Dessa tenderar dock att bli ganska smala och därmed utesluta övriga närvarande, men vi hoppas i och med bloggen att dessa citat breddats något. Ett citat som fanns redan innan resan, men som fått ännu en dimension är ”Ord, ord, ord”. Uttrycket hördes först i en kvällsdialog mellan Joel och citatets grundare. När Joels argument skulle bemötas, kunde motdebattören endast komma på ett ord att svara med. Detta ordet var: “Ord”. Inte så slagfärdigt kan tyckas, men desto roligare för oss. “Ord, ord, ord” har av oss använts då vi inte haft något vettigt att säga, eller på en frågan om vad den andre sagt (om detta ansetts oviktigt). Det har även används då ordens egentliga betydelse skulle tagit fokus från helheten, lite som cykelsällskapets egna Lorem Ipsum. Lorem Ipsum härstammar som ni nu vet, efter att ha läst ännu en wikipedialänk, från Ciceros bok om etik där den ursprungliga texten börjar:
”Neque porro quisquam est qui dolorem ipsum quia dolor sit amet, consectetur, adipisci velit”
(”Det finns ingen som älskar smärtan i sig, som söker den och vill ha den, just eftersom det är smärta”).

Här håller cykelsällskapet inte med, då just smärtan är vägen till njutning. Jag är kanske den i Cykelsällskapet som är den störste förespråkaren av vardagsmisär, då vardagsmisären har ett sådant otrolig mervärde. Vardagsmisärsfaktorn (Vm) räknas ut genom att man delar tiden man pratat/återupplevt händelsen med tiden för den faktiskt upplevda händelsen (eller Vm=Tp/Tu om man så vill). Även om medvindscyklingen i sig var en angenäm upplevelse, genererade den en vardagsmisär nära noll, jämfört med min födelsedagspresent till Kaj, punkteringen i parkeringsfickan, som får ett väldigt högt värde.

Att det för första gången funnits två med samma namn (Johan) på resan, har inte medfört några större problem. Dels för att den andre Johan (Hardstedt, Hardass, Spindeln etc) är en sån trevlig prick, men också för att de andra deltagarna varit mentalt förberedda på detta, något våran servitris på äventyret S:t Eriksplan -S:t Petersburg inte var, trots att det då endast var två identiska bokstäver som ledde till bekymmer.

Inspirerad av Eriks epilog skramlar även jag fram några bilder som ännu inte kommit ut:

Ett kapitalt misslyckande att skapa en drink av lokal mat och dryck. Här serveras en proteinbar, marinerad i High Commisioner, serverad i kapsyl.
Ännu ett panorama, denna gång över Edinburgh, från The Nelson Monument
Ett halvfestligt kort från avslutningskvällen på trubadurstället, The Royal Oak.

PS
Vikten då?
Eftersom jag inte har någon våg hemma, måste jag ta mig till den referensvåg jag använt mig av – gymmets. Då jag i år kombinerat heltidsjobb och deltidsstudier har vårens gymbesök fått stryka på fotenför att ersattas av soffliggande, samt mer färdigmat och diverse Pad Thais. Ingen bra kombination, vilket gymvågen har skvallrat om med ojämna mellanrum. Då jag inte hunnit till gymmet innan inlägget publicerades, kommer jag att uppdatera slutvikten här: ??,?? kg efter nästa gymbesök. Annars dyker den nog upp i en faktaruta nära dig, och kanske även i ett statistiksammanfattande inlägg, vem vet?

PPS
Angående den där brothers love bilden, vill jag härmed lugna Joels fru med följande uttalande:
Joel frös då han inte hade med sig sin Hostel-pappatröja (intern referenshumor). Jag värmde honom, ingenting annat hände. Punkt. That’s it. (OBS! Inget skämt!)

PPPS
Även jag vill passa på att tacka alla som följt oss, det är få förunnat att ha så många som engagerat följer en två veckor vartannat år.

Eriks epilog

Då var cykelsällskapets resa slut för den här gången och det är dags att summera upplevelsen (vi kommer dock inte att sluta uppdatera bloggen för det, det finns fortfarande mycket att säga.)

Under Malmö-München-resan var det en hel del fokus på vår eventuella viktminskning, något som i år i stort sett helt uteblivit. Kanske beror det på de enorma mängder fish n’ chips, pizza, hamburgare och mac n’ cheese vi dragit i oss den här gången. För att inte tala om ölen. Jag började använda Untappd på resans första dag och har i skrivande stund registrerat 36 druckna öl (av 30 olika sorter!). Ändå hade jag en känsla av att jag tappat något kilo på resan, vilket helt förutsägbart visade sig vara fel när jag ställde mig på vågen här hemma och den visade samma vikt som innan vi åkte.

Något jag också gjort, nu när jag är hemma igen, är att nostalgiskt bläddra igenom bilderna från resan i min telefon. Där hittar jag några guldkorn som av olika anledningar aldrig tidigare publicerats på bloggen. Dessa vill jag givetvis dela med mig av. Lite som extramaterialet i en DVD-box.

20130707-140248.jpgBrother’s love någon gång i början av resan, kanske Oxford?

20130707-140315.jpgSås-kaos på pub i Rhôs-on-sea där cykelsällskapet lunchar gräshoppor-style

20130707-140533.jpgTriumfens ögonblick på en kulle över Ayr, tagen genom DryBag:ens mjuka plastfilter

Ett jättestort tack till alla er som läst och kommenterat på bloggen. Ni har verkligen förhöjt upplevelsen och det har varit askul att blogga för er. Till nästa gång!

Vi flyger hem till Sverige

Åsså var det det här med hemfärden. Från Edinburgh flyger bara Ryanair (oskönt flygbolag) till Stockholm Skavsta (Nyköping). Så vi hade köpt cykeltillägg när vi köpte flygbiljetterna, något som kostade lika mycket som själva flygbiljetten. Totalt blev det 1200 per person så inget att bråka om.

Vi cyklade från vårt vandrarhem till Edinburghs flygbussar där vi hade tänkt lasta in cyklarna. Men icke, det var inte tillåtet. Då ringde vi två taxis som kom snabbt där vi fick in tre personer och två cyklar i en taxi, och två personer och tre cyklar i den andra. Taxinotan blev på 10 pund var.

20130706-150503.jpg
Rymlig taxibil utifrån.

20130706-090942.jpg
Rymlig taxibil inifrån.

20130706-091000.jpg
Dags att skruva isär cyklarna…

20130706-091010.jpg
…och sen in i de kungliga plastpåsarna (som vi burit med oss hela resan).

20130706-091027.jpg
Kolla vad fint!


Cyklarna rullar iväg på bandet.

Efter att ha landat på Skavsta tryckte vi in våra fem cyklar i Flygbussarna-bussen. Inte helt lätt, vi fick vänta (i 25 minuter) på att en ny buss som hade mer bagageutrymme kvar, skulle vara redo att åka till Stockholm.

20130706-140847.jpg
Fem cyklar var mycket för en buss – men det gick!

20130706-154225.jpg
Längst bak i bussen. Var annars?

Och sen var vi hemma.

Vi suger märgen och musten ur Edinburgh

Väl framme, efter en storstilad entré längs kanalgatan in i Edinburgh, lyckades vi hitta en indisk restaurang (Jaipur) i närheten av vårt femstjärniga hotell. Eftersom klockan var närmare elva på kvällen och hela sällskapet led av akut näringsbrist beställde sällskapet in och och förtärde mat i rekordfart. Betyget blev 5/5! På maten alltså. Resten var sådär. Det gick en kypare per gäst (d.v.s. fem) och inredningen var lite väl stel. Nöjda och stärkta av måltiden gick vi vidare till Brew Dog (ett av världens mest kända microbryggerier och som numera återfinns också i Stockholm, därmed farligt nära att bli ett makrobryggeri).

20130705-194455.jpg
Brew Dog, ett ställe fullt med öl.

Efter god öl gick sällskapet vidare till Sneaky Pete’s, en ganska liten klubb (c:a tre skokartonger stor), för att dansa ner efter dagens strapats. Innan vi kom in testade dock ställets inkastare om
sällskapet ”hade alla hästar hemma” genom att säga ”the only words I know in swedish are: du är efterbliven”. Cykelsällskapet klarade testet med bravur och var återigen i centrum. Musiken på stället var dålig, men den gick att dansa till. Men var sak har sin tid så för att orka med sista dagens strapatser avvek vi. Vi kan ha försökt ta oss in på stället Bongo först också.

Sista dagen
Pigga och färska som nyponrosor vaknade vi i ett rum som luktade allt annat än just rosor. Kaj, den ständigt ansvarstagande, gick ner till repan och kollade så att vi inte behövde byta rum (vi hade ju kommit en dag för tidigt tack vare er läsare). Det var inga problem så med det ur världen var sällskapet redo att krama ut all juice som Edinburgh hade i sig. Vi började med frukost på Starbucks. Johan H satt på övervåningen medan resten av sällskapet satt på uteserveringen. Sedan gick vi upp till The Nelson Monument och fick oss en maffig utsikt från det 143 trappsteg höga tornet. Helt klart värt de fyra punden i entréavgift. Vi bockade samtidigt av att se Edinburgh Castle (på håll).

20130705-194203.jpg
Vi turistar till fots. Här nedanför Nelson-monumentet.

20130705-194228.jpg
143 trappsteg…

20130705-194254.jpg
…är ju inga problem när man cyklat genom England, Wales, Irland, Nordirland och Skottland.

Efter Nelsonmonumentet begav vi oss raka (ha ha!) vägen mot Benny’s för att raka oss.

20130705-194340.jpg
Fina bilder förtjänar dubbelpublicering.

På vägen, som i alla fall dit var lång, lyckades vi ta oss bort från den turistiga delen av stan. Det var så skönt att inte uppmanas att köpa en kilt var tredje meter att vi firade med en öl på puben Blue Blazer.

Sen promenerade vi lite till.

20130706-145920.jpg
Spexigt gäng det här.

20130706-145940.jpg
Vi kollade även in Cowgate…

20130706-145949.jpg
…och delade på en friterad Snickers. Inte lika gott som friterad Mars dock.

Sedan gick vi och snyggade till oss(?). Spindeln förärades med denna snygga spindeln-pin i en serietidningsbutik:

20130705-194317.jpg
Spindelmannen.

Efter det åt vi mat och sedan bar det av till vandrarhemmet för att blogga (alltid till er tjänst) och ladda batterierna inför rond två på Brew Dog. Sedan bar det vidare till ett par lite mer turistinriktade ställen. Detta kändes föga värdigt för ett gäng världsvana globetrotters som oss så vi sökte raskt upp ett nytt ställe.

På lilla puben The Royal Oak var det trubadurkväll och vi avnjöt en varsin pint McEwans till dessa vackra toner:


Trubadurer framför The Killers ”Romeo and Juliet”.

Der började bli sent den sista kvällen på den här långa resan, och vi hade just ätit kvällsmat och var på väg hem, när en energisk flyerutdelare gav oss en papperslapp med reklam för discoklubben Bongo (som vi ju försökt besöka kvällen innan), där det stod:

Tonight it’s a ‘Let’s Get Physical’ theme at the twisted and freaky club event with a mix of installation and performance, glam techno, electro, indie punk and rock’n’roll tunes, where ‘the weird is normal’

Get creative – come in costume and be rewarded with discounted entry!

Vi trodde inte våra öron. En maskerad med tema ”fysisk aktivitet”. Och vi som faktiskt hade de rätta kläderna med oss!

Sagt och gjort. Som en sista krydda på vår egenkomponerade semesterform ”cykla och festa dig genom en geografiskt stor yta” lyckades vi alltså kombinera de två komponenterna: vi satte på oss våra cykelkläder och gick dit.

20130706-091852.jpg
Johan E och Joel gör succé på klubb Bongo.

Vi rakar oss

När Cykelsällskapet frågade folket om vad vi skulle göra, svarade folket att man önskade sig en repris av det populära rakningseventet, känt från Malmö-München-resan.

Med hjälp av våra Google-kunskaper hittade vi anrika Benny’s som öppnade 1966 och där Benny själv stod för rakningen.

20130705-194340.jpg”Näste man till rakning.”

20130705-181110.jpg
Joel hade sparat skägget sen februari…

20130705-181144.jpg
…men behöll det mesta efter instruktion hemifrån att han ser ut ”som en babystjärt i ansiktet” när han renrakar sig.

20130705-181122.jpg
Kaj har ju inte någon ”riktig” skäggväxt (utan mest mustasch-potential, vilken han dock är ganska stolt över)…

20130705-181208.jpg
…varför skillnaden inte blev så stor. Liksom i München blev dock den fixade mustaschen alldeles för stor. Detta är i skrivande stund fixat.

20130705-181136.jpg
Johan H har många kvaliteter, fler än de flesta, men skäggodling är inte direkt en av dem. Han lyckades dock skrapa ihop några strån.

20130705-181201.jpg
Vissa av dessa strån, som alla kallar Johans överläpp sitt hem, finns kvar även efter behandlingen.

20130705-181129.jpg
Slutligen har vi sällskapets pièce de résistance, eller varför inte coup de grâce; Johan E:s massiva skägg. Det är inte större i omfång om man jämför med Joels men denna färg! Praktfullt och prunkande, helt enkelt.

20130705-181151.jpg
Och nu är det borta.

Här kommer lite bilder från själva processen:

20130705-203224.jpg
Bennys känsliga fingrar gallrar bland träden i djungeln.

20130705-203540.jpg
Dags för knivrakning av huvudet.

20130705-203549.jpg
”Make love to the camera”.

20130705-203609.jpg
Benny återskapar Errol Flynns klassiska mustasch.

20130705-203622.jpg
Från björn till pojkbandsstjärna på 6,5 minuter.

20130705-203646.jpg
Inte bara Stallone Svedese rakar sig hos Benny. Också Stallone Italiano…

20130705-203656.jpg
…och Skottlands mest kända tvillingar.

Glasgow – Edinburgh (att spurta i medvind)

Ja, ni röstade ju oss upp ur sängen på Euro Hostel i Glasgow för att ännu en gång cykla 8,5 mil i zombietillstånd. Tack!

Vi började morgonen med att inta frukost på pubkedjan Wetherspoon. Jag (Johan E) var fast besluten att beställa en tallrik ris [reese] men det blev en Full English [Scottish] Breakfast igen. Denna gången inslagen i en wrap.

Vi åkte till Billy Bilsland’s Bicycles och köpte mer slangar. Jag är uppe i tre punkteringar och Joel i en, men de andra har klarat sig utan.

Den var det dags för sista cyklingen. Vi hade fått höra att vägen mellan Glasgow och Edinburgh skulle vara ett enda stort industriområde. Men det uppgiftslämnaren missat är att regeringen i linje med ett stort folkhälsoprojekt har avskaffat momsen på cyklar och har investerat mängder av Sterling i nya cykelvägar. Mellan Glasgow och Edinburgh går cykelväg nummer 75, som vi åkte hela vägen.

20130705-181650.jpg
nya fina 75:an

20130705-181656.jpg
just här är det 46 miles kvar till Edinburgh.

En detalj i sammanhanget är att Cykelsällskapet faktiskt var de som invigde sträckan eftersom vi bevittnade asfalteringen av de sista femton meterna på sträckan just innan vi gav oss av.

20130705-181710.jpg
Skottland bäddar för Cykelsällskapets spurtsträcka.

Hela vägen till Edinburgh hade vi ca 8 sekundmeter rak medvind i ryggen, vilket gjorde att vi bara behövde trampa tre tramptag per 500 meter (alltså 510 tramptag totalt under hela dagen). Så här såg det ut:

Vilket härligt sätt att avsluta cyklingen på These Islands. Ja, undantaget mördarbacken vid flygplatsen och de sista två milen på grusväg vid kanalen då. Men i runda slängar så var känslan av cyklingen att jämföra med smaken av nykärnat smör på nybakat bröd.

Vid femtiden var det dags för lunch och vi stannade till vid Almo’s pizza. De hade inga bord så vi fick sitta på gräset utanför. Oavsett så var det vringott!

20130705-181718.jpg
Lunch vid 17 igen.

Ja, och som ni redan har läst så kom vi fram. Sista biten var läggs en cirka en mil lång kanal:

I Edinburgh bor vi på Smart City Hostel och här finns alla ingredienser man kan förvänta sig:

★ En tjej som sitter i skräddarställning och läser en bok
★ Asocial laptopanvändare
★ Skäggig australiensare som reser runt själv och raggar på tyska utbytesstudenter
★ Resident bartender, fd gäst
★ Minst fem överåriga överliggare/översittare*
★ Asiat som inte pratar engelska
★ Dreadlocks
★ Bohemiska byxor
★ Hostel douchebag (med gitarr – spelandes ”Wonderwall”)
★ Minst en rekommendation att åka till Amsterdam – ”it is sooo cool!”
★ Wifi
★ Gratis pasta någon dag
★ Organiserad Pub crawl

* den här punkten brukar lösa sig när vi checkar in