Det är dags att göra som seden kräver och summera mina intryck från och efter resan. Vi måste också prata lite mer om Edward.
Hur trevlig och fantastisk förra resan än var så skulle jag vilja påstå att den här var snäppet bättre. Sammantaget har det varit en fröjd blandat med en hel del jobbiga inslag. Jag skulle inte byta bort en sekund.
Om man ska lyfta fram något så är det väl dels hur trevliga all lokalbefolkning har varit (om man bortser från de som skrikit ”faggots” efter oss från sina bilar). Fördomsfull som jag är hade jag förväntat mig ett lite mer barskt mottagande men det har nästan utan undantag varit glada miner. Skönt att man kan utmana sina förutfattade meningar ibland.
Jag har hittills (ta i trä) inte drabbats av lika grava problem som efter Münchenresan. (Det var ju för övrigt dessa som startade det här med att skriva epiloger.) Överlag har jag klarat mig ganska bra från cykelproblem. Istället är det kroppen som satt sig lite på tvären. Mest framträdande är mina hälsenor som ömmade ganska illavarslande några dagar i Wales. Huruvida det blev bättre av att jag sänkte sadeln, använde lite Voltaren, skaffade stödstrumpor eller iklädde mig i Ken Fowleys cykeljacka förtäljer icke historien.
Dressed for success.
Nu när jag ändå börjat lägga upp bilder så kan ju även jag bidra med lite extramaterial. Problemet är att jag inte har så många. Jag är alldeles för upptagen med att vara närvarande i situationen för att tänka på att fota. Men några dokumenteringar blev det allt.
Panoramafunktionen gör underverk med Johans anlete. Joel får skylla på något annat.
Låt oss kalla den här bilden Debila i Dublin.
Det roliga i detta klipp är Johan E:s gestaltning av rapparen Sisqó.
Och så var det ju det här med Edward Blom. Som du kanske märkt har vi i tid och otid refererat till honom under resans gång. Varför, säger du nog? Tja, varför inte? I princip lever vi lika hedonistiskt som han med skillnaden att vi cyklar hela dagen, medan han sköljer ner gåslever med Amaretto. Och såhär i efterdyningarna av James Gandolfinis bortgång började vi fundera på om inte Edward utmanar sitt öde lite väl mycket. En kropp klara ju bara så mycket svulstigt leverne innan den ger upp (Lex Elvis).
Slutligen gör jag som (nästan) alla andra och tackar för supporten under resan. Det är en jäkla skjuts när man är ute på vägarna att folk visar intresse. Och händer något knas är det skönt att kunna tänka att det här blir bra blogg*. Stort tack ska ni ha!
PS. Viktfrågan var det ju också. Johanna hävdar att jag tynat bort men det känns som ren och skär lögn. Det kan inte vara möjligt med tanke på de edwardianska (yes! en gång till) excesserna vi hängivit oss åt.
*Jahaja. Detta hade Joel redan vidrört i sin epilog. Alltid ska han vara först.