Det har varit en händelserik och framgångslös dag. Vi har bara tagit oss fem mil istället för tio, vilket beror på lite olika orsaker. Till att börja med fick vi enorm hybris på väg ut ur Oxford, som är universitetsstad och därmed cykelaffärstät. Johan E behövde nya cykelväskor (hans gamla Yosemite från Biltema var för stor och slog in i ekrarna på den nya fina Meridan) och vi andra köpte också på oss massiva mängder utrustning. Detta fördröjde vår start.

Beeline Bicycles i Oxford, en mycket välsorterad cykelbutik med grym service.

Johan E är extremt nöjd med sina nya dyra röda vattentäta cykelväskor och fixade cykelskor.

Klockan var tolv när vi äntligen rullade genom det vackra Oxford på väg västerut. Vår väg ut ur staden drogs upp av Google Maps som föreslog en rutt längst en kanal.

Vägen var visserligen var bildskön med prunkiga kanalbåtar ”all over the place” men dess underlag förbjöd högre hastigheter. Någon gång på 60-talet hade antagligen någon borgmästare låtit cementera vägen men nu bestod den av grus och vassa stora cementskärvor. Joel som kör tunna däck låg lägst bak i ultra-rapid och svor över britternas brist på kvalitetskänsla.

Svordomarna i kombination med en mycket sakta joggande tant med hund fick Johan H att skratta högt. Men vid kanalen trivdes inte bara Oxford-borna utan även en stor mängd insekter. Vegetarianen Johan svalde genast en fluga och stannade för att (förgäves) få upp den ur halsen.

Flugan kämpar för sitt liv. Johan också. Ljudeffekterna från Johans hals lät som Fenris Vargen (han hette så va Jon M?)

Väl borta från kanalen ångade vi på mot Woodstock och insåg att vi missat Woodstock-festivalen med två dagar. Surt. Vi käkade lunch på en trevlig restaurang som hette The Woodstock Arms. Här beställde jag en Fish n’ Chips som om möjligt var ÄNNU större än gårdagens Gädd-size. Kolla här Peder:

…och större än Edward Bloms lever.

Efter lunch fortsatte vi vår resa mot Worcester och tillryggalade c:a tre mil innan nästa tillbud dök upp. Joel, som genom hela resan hållit sig på det större drevet framtill växlade på skojs skull ner i en uppförsbacke. Men det var för sent. Belastningen var för stor och ett stag på växelsystemet sprack.

Med ingen chans att laga det själva, långt till vårt mål och kvällning på ingång såg det mörkt ut. Då visade England sin goda sida, blåste i ett slag bort den av kassa vägar uppbyggda anglofobin och såg till att polisen Ken Fowley cyklade förbi och stannade till för att hjälpa till.

Dagens stora hjälte Ken Fowley.

Och som han hjälpte till. Han cyklade med Erik, Johan och Kaj till sin hemstad Moreton-in-Marsh, visade snyggt upp hur man kraschar ned med cykeln i en bäck (”I have a Gremlin in my head, I always fall here”) hjälpte oss hitta hotell, tog sin bil tillbaka och hämtade upp Joel, körde in honom till stan, åkte tillbaka för att hämta upp Johan H. Sen avslutade han det hela snyggt genom att visa oss stans bästa cykelaffär (öppnar imorgon 09:30) och som grädde på moset gav han både mig och Joel en varsin cykeltröja. Min från hans förra cykelklubb och Joels från den nuvarande North Cotswold Cycling Club.

Johan H väntar på att Ken ska komma och rädda honom och Joel med sin bil.

Dagens cykling gick ju sådär. Några mil blev det ju i alla fall. Men det kunde ha varit mycket värre. Vilken jävla tur vi hade att Ken var ute och cyklade just där och då Joels växelsystem beslutade sig för att krascha.

Jag och Joel i Kens gamla kläder. Vilken duo!