Då jag inte tidigare cyklat några längre sträckor var det riktigt nervöst inför avresan. Skulle jag hänga med i tempot? Skulle mitt onda knä hålla? Skulle jag bryta ihop? Alla farhågor infriades i början av resan och ett tag funderade jag till och med på att hoppa av i Wales. Men min inställning och fysiska status ändrades successivt och på den sista etappen (de sista 12,5 milen) innan ankomsten till Holyhead började jag se tjusningen i att sitta på en cykel under större delen av dagen. Denna dagsetapp var en riktigt pissig dag med ihållande regn och blåst. Vid ett tillfälle efter att ha cyklat runt en udde möttes vi av en extrem motvind som gjorde att vi knappt kom framåt. Joel utbrast då ”is this all you got!” med hänsyftning till högre makter och vi kunde bara skratta åt misären som jag, så här i efterhand, tror stärkte oss. Ölen var god den kvällen (också)!
Namnet ”spindeln” kräver en förklaring. Under resans gång drog Joel och jag oss till minnes en situation som inträffade på restaurang Mellis på södermalm i Stockholm för cirka tio år sedan. I baren träffade vi Bosse (70-80 år) som delade med sig av sina livserfarenheter, bl.a. att han vid ett tillfälle mött en viss Mr Hemingway. Bosse, som var ganska rund under fötterna, började av oklar anledning kalla mig för ”spindeln” ( på bred gammal hederlig söderdialekt) ” är det du som är spindeln, spindeln utan nät?”. Så under resan när historien väl var berättad fick jag heta ”Spindeln” eller ”spindelmannen” med Bosses härliga dialekt som referens.
Som ni förstår av bloggen så har resan bjudit på många trevliga stunder som jag är väldigt tacksam för. Jag vill avsluta med att tacka er som följt oss under resan och framförallt vill jag tacka mina ”cykelbuddies” som jag lärt känna ännu bättre och dessutom lärt mig blogga (på nätet Bosse!). Angående vikten så fortsätter jag att boxas i lätt weltervikt.
Väl framme, efter en storstilad entré längs kanalgatan in i Edinburgh, lyckades vi hitta en indisk restaurang (Jaipur) i närheten av vårt femstjärniga hotell. Eftersom klockan var närmare elva på kvällen och hela sällskapet led av akut näringsbrist beställde sällskapet in och och förtärde mat i rekordfart. Betyget blev 5/5! På maten alltså. Resten var sådär. Det gick en kypare per gäst (d.v.s. fem) och inredningen var lite väl stel. Nöjda och stärkta av måltiden gick vi vidare till Brew Dog (ett av världens mest kända microbryggerier och som numera återfinns också i Stockholm, därmed farligt nära att bli ett makrobryggeri).
Brew Dog, ett ställe fullt med öl.
Efter god öl gick sällskapet vidare till Sneaky Pete’s, en ganska liten klubb (c:a tre skokartonger stor), för att dansa ner efter dagens strapats. Innan vi kom in testade dock ställets inkastare om
sällskapet ”hade alla hästar hemma” genom att säga ”the only words I know in swedish are: du är efterbliven”. Cykelsällskapet klarade testet med bravur och var återigen i centrum. Musiken på stället var dålig, men den gick att dansa till. Men var sak har sin tid så för att orka med sista dagens strapatser avvek vi. Vi kan ha försökt ta oss in på stället Bongo först också.
Sista dagen
Pigga och färska som nyponrosor vaknade vi i ett rum som luktade allt annat än just rosor. Kaj, den ständigt ansvarstagande, gick ner till repan och kollade så att vi inte behövde byta rum (vi hade ju kommit en dag för tidigt tack vare er läsare). Det var inga problem så med det ur världen var sällskapet redo att krama ut all juice som Edinburgh hade i sig. Vi började med frukost på Starbucks. Johan H satt på övervåningen medan resten av sällskapet satt på uteserveringen. Sedan gick vi upp till The Nelson Monument och fick oss en maffig utsikt från det 143 trappsteg höga tornet. Helt klart värt de fyra punden i entréavgift. Vi bockade samtidigt av att se Edinburgh Castle (på håll).
…är ju inga problem när man cyklat genom England, Wales, Irland, Nordirland och Skottland.
Efter Nelsonmonumentet begav vi oss raka (ha ha!) vägen mot Benny’s för att raka oss.
Fina bilder förtjänar dubbelpublicering.
På vägen, som i alla fall dit var lång, lyckades vi ta oss bort från den turistiga delen av stan. Det var så skönt att inte uppmanas att köpa en kilt var tredje meter att vi firade med en öl på puben Blue Blazer.
Sen promenerade vi lite till.
Spexigt gäng det här.
Vi kollade även in Cowgate…
…och delade på en friterad Snickers. Inte lika gott som friterad Mars dock.
Sedan gick vi och snyggade till oss(?). Spindeln förärades med denna snygga spindeln-pin i en serietidningsbutik:
Spindelmannen.
Efter det åt vi mat och sedan bar det av till vandrarhemmet för att blogga (alltid till er tjänst) och ladda batterierna inför rond två på Brew Dog. Sedan bar det vidare till ett par lite mer turistinriktade ställen. Detta kändes föga värdigt för ett gäng världsvana globetrotters som oss så vi sökte raskt upp ett nytt ställe.
På lilla puben The Royal Oak var det trubadurkväll och vi avnjöt en varsin pint McEwans till dessa vackra toner:
Trubadurer framför The Killers ”Romeo and Juliet”.
Der började bli sent den sista kvällen på den här långa resan, och vi hade just ätit kvällsmat och var på väg hem, när en energisk flyerutdelare gav oss en papperslapp med reklam för discoklubben Bongo (som vi ju försökt besöka kvällen innan), där det stod:
Tonight it’s a ’Let’s Get Physical’ theme at the twisted and freaky club event with a mix of installation and performance, glam techno, electro, indie punk and rock’n’roll tunes, where ’the weird is normal’
Get creative – come in costume and be rewarded with discounted entry!
Vi trodde inte våra öron. En maskerad med tema ”fysisk aktivitet”. Och vi som faktiskt hade de rätta kläderna med oss!
Sagt och gjort. Som en sista krydda på vår egenkomponerade semesterform ”cykla och festa dig genom en geografiskt stor yta” lyckades vi alltså kombinera de två komponenterna: vi satte på oss våra cykelkläder och gick dit.
Utvilade och fräscha, efter att ha firat Kajs födelse kvällen innan, satte vi oss klockan 07:30 i en förbokad Black Taxi. Vi ville också hinna med lite turistande och att förkovra oss i landets/stadens intressanta och komplicerade ”bagage”. Sam, vår chaufför och guide, gav oss en väldigt intressant historielektion om ”the troubles” – den mest intensiva perioden i konflikten i Nordirland som påbörjades 1969. Sedan 15 år råder nu vapenvila och tillståndet är väldigt fredligt.
Vi åkte runt i gamla bostadsområden/getton där båda sidor målat väggmålningar för att hedra omkomna och mana till strid. De ofta absurda motiven blev ett bra stöd till en komplicerad historia med många svängningar. Vår guide Sam, svarade bra och ärligt på våra frågor. Han hade själv nära vänner och släkt som dött i konflikten. Uppfostrad som protestant hade han numera avsagt sig all religion, eftersom ”it just means trouble”.
I mitten av flaggan – Ulsters röda hand, en symbol för regionen Ulster som användes av Unionisterna. Man önskade sig en region fri från Irland (helt fri från katoliker).
Unionisternas/protestanternas Jack Coulters porträtt.
Nationalistiska/katolska Sinn Féins högkvarters husvägg på Falls Road i Belfast, med Bobby Sands porträtt.
Tack för en intressant förmiddag Sam!
En slumpvis utvald gata.
Belfast är en vacker och trivsam stad! Som med en blandning av Berlins charm och Bostons fräschör har staden piffats upp sedan konflikterna i praktiken har upphört. Eller kanske som ett litet London (på riktigt alltså, inte som Göteborg) fast utan skräp överallt, och med renoverade hus och någon sorts stadsplanering.
Turismen har tilltagit och med stora mängder EU-pengar har man rustat upp det som förut var en skamfläck i Europa till att bli en mycket charmig liten stad. Åk hit!
Jag (Johan H) är ny i gänget, i alla fall som cyklist, men känner mig ändå helt hemma i allt som sker. Nu har jag fått uppgiften att redogöra för vad vi gjort idag. De andra har börjat festa, jag jobbar jag…
Cykelsällskapet skapar inte bara rubriker, gags och odödliga blogginlägg. Vi har också ett stort ölintresse. Det yttrar sig varje dag genom att vi vid 11-tiden börjar checka in alla öl vi dricker i appen Untapped (installera appen och följ användarna jbergqvist, Kaj, smoltski, eriklindgren och hardstedt för att kolla all öl vi dricker). Vi går också och besöker bryggerier om vi har chansen.
I Dublin ligger världens kändaste bryggeri: Guinness. Klart vi gick dit. Bryggeri-touren var mycket uppstyrd och byggnaden spektakulärt inredd. Eller som Erik uttryckte det: Bryggeri-tourernas Riverdance.
Först en liten grundkurs. Ingredienserna i öl är: Malt
Klart både Johan E och Joel ställde upp som frivilliga när det gällde att provhälla Guinness.
Hela klassen på Guinness fick godkänt. Nu kan vi alla hälla upp en på rätt sätt.
Kaj gav sin upphällning 3/5 i Untappd. Inte så dåligt som det låter.
Resans kanske största panik utbröt då Kaj inte lyckades checka in sin öl på färjan till Dublin och därmed gick miste om en utmärkelse. Untappd borde komma med en varningstext!
Efter att ha diplomerats i ölhällarkonsten tänkte vi gratulera oss själva. Det gjorde vi genom att vänta på en hiss i ungefär 20 minuter. Sedan åkte vi upp till Guinness’ Gravity Bar och njöt av Dublins första solglimtar sedan vi anlände. Utsikten, ölen och sällskapet var mycket angenämt.
Tänk er det här i 360 grader.
Hur följer man då upp detta? Vi gick till en italiensk restaurang och åt och drack och drack och åt. Joel gjorde en Erik och blev inte mätt. Så han beställde in en massa ostar men fick ingen parmesan. Det gjorde honom väldigt missnöjd. Hans humör lyftes inte förrän han fick in eftertraktad ost. Men då glittrade hans ögon likt, återigen, Eriks när denne får lite ny gear eller, i detta fall, en kaka.
På väg från restaurangen såg vi en man med detta imponerande hårsvall.
Hej.
Nu sitter vi i Justins gaf och dricker Captain Monster igen.
I morse när vi skulle dra från The Old Mill kom jag (Johan H) på den grymma idéen att pumpa cykeln lite. Då uppstod problem eftersom Kajs nya proffsiga pump (som han köpt eftersom han glömt den han fått av mamma Ethel hemma – igen!) hade kompatibilitetsproblem med mina ventiler. All luft försvann så fort jag försökte ta bort pumpen. Efter att fem man hjälpt till att pumpa min cykel i ca 30 minuter så kunde vi dra iväg.
Handy-men – Messiah!
Sen började vi cykla. Det var uppåt direkt, vi skulle över bergen för att cykla längs kusten, helst i solsken. Det var extremt snyggt landskap nedanför oss så uppförsbackarna kändes klart värda besväret.
På toppen av kullen.
Vi cyklade på rätt så bra och nådde Rhuddlan precis i tid för 11-fikat. Vi tajmade också helt nybakade scones med grädde och sylt på ett kafé.
Allas era favoritgräddbakelser äter igen.
Under fikat började det regna och vi satte av mot Rhyl vid kusten. Vägen gick igenom ett stort deltaområde fullt med boskap. Vid en grind mötte vi en skock vänliga kor. Det var även en tjur i sällskapet vilket gjorde oss lite halvnervösa. Men det gick bra.
Mu.
Muu.
Muuu. Sa jag!
Kaj tackar för visad hänsyn.
Vi körde på i regnet och kom tillslut fram till kusten. Det var dags för lite segergester.
Helt naturliga poser vid vatten.
Lyx-Jerry är vrinnöjd.
Regnet fortsatte piska oss och motvinden var hård men det är lyckligtvis cykelväg längs hela den milsvida sandstranden. En gång i tiden var det här ett av britternas favoritsommarresemål. Efter ca en timme nådde vi det nedlagda Victoria Peer. En tragisk men vacker byggnad som nu var nedlagd och avstängd.
Man fattar ändå att spanska solkusten konkurrerade ut det här vädret. Lätt.
Stängt. Väldigt stängt.
Efter ytterligare en halvtimme var det dags för lunch. Vi hittade en pub med äcklig mat och otrevlig service i Rhôs-on-Sea. Det ligger typ här:
Dagen började yrvaket på Marriot utanför Slough. Vi intog en frukost värdig Edward Blom, bestående av yoghurt, bacon, rösti, specialbeställd omelett av egen kock, croissanter och minimunkar. Efter en sådan praktstart var energin på topp och därför var turen längs kanalen en lätt match.
För mig, som nybörjare (de andra kallar mig ”prospect” i sann MC-klubb-anda) var det här den första långcyklingsdagen. Det gick rätt så fint halva sträckan och precis som Erik skrivit förut intog vi lunch på en pub längs vägen.
Efter lunchen på Golden Cross, även den värdig Edward Blom, hoppade jag på silverhästen a.k.a. bullitt med ny energi. Trodde jag. Eftermiddagens sista fem mil var en ensam resa. En inte så trovärdig förklaring är att det helt enkelt var för att kolla in det fina engelska landskapet (väldigt fint!). En mer rimlig förklaring är att undertecknad inte haft samma förutsättningar som övriga, som tidigare cyklat kors och tvärs över Europa.
Snart var det dags för resans första punktering. Joel, som kör med räsercykel (tunna däck), fick kapitulera efter en längre sträcka på en vacker grusväg. men han verkade van. Från punktering till att vi var igång igen tog det bara sex minuter.
Det mest minnesvärda för mig att tala om är den genväg som jag smart nog tog över en stor grässlätt för att försöka komma ikapp övriga gänget. Genvägen fungerade perfekt och med stolthet defilerade cykelsällskapet i samlad trupp in i Oxford.
Efter en välbehövlig dusch i en hyrd ”flat” (vi hyrde denna lägenhet via Airbnb) bar det av till närbelägna Coco café för pizza och den lokala alen Old Hooky.
Cykelsällskapets gamla kompis Kevin Fortune (som också mötte de andra i München för två år sedan) hade tagit tåget från London tillsammans med sin tjej Kiriay Mackie för att träffa oss. Kul! Både Kevin och Kiriay var på partyhumör och efter middagen började de beställa in de i England så populära Jägerbomberna (Jägermeister och Redbull)
-”Jag kommer aldrig glömma denna gränslösa kvinna” tänkte jag när hon snodde en blomvas på vägen från puben.
Efter Coco café ramlade vi vidare till fyra andra pubar i Oxford centrum och provade lokala öl. Jag har lärt mig under det senaste dygnet att alla i Cykelsällskapet (nu även jag) registrerar alla druckna öl i appen Untappd. Passar bra på den här resan.
Det sista stället vi gick till, The Crown, hade allt vi behövde. Öl och Jäger. De hade till och med infravärme. Oxford är nämligen kallt. Efter det kändes allt perfekt. Klockan var halv elva och vi bestämde oss för att gå hem. På vägen hem stötte vi på ett Sainsbury’s Local (mataffär). Där köpte vi frukost bestående av ost, chips, Kit Kats och lite till. Hej igen, Edward Blom!
Denna underbara matfest fick undertecknad att glömma morgondagen som kommer att bestå av tio mil cykling. Det kommer säkert att regna. Och. Vi har inget boende fixat imorgon.
Hård dag för hårda män.
God natt.
Just det #1: en punktering totalt hittills.
Just det #2: inga problem med våra ändalykter än. Får se imorgon.
Just det #3: vi har tillsammans hittills ätit 5 pizzor, 3 fish n’ chips, en hamburgare och en lasagne. Och några chips.
