Irn-Bru [ˈaɪ.ərn ˈbruː] (av engelska iron brew ”järnbrygd”) är Skottlands populäraste kolsyrade läsk med koffein.

Som de insupare av lokal kultur som Cykelsällskapet ändå är, har vi helt gått över till IRN-BRU från första stund vi landsteg vid Skottlands blåsiga och regniga kust.

Den pissgula drycken produceras av det Glasgowbaserade bryggeriet A.G. Barr plc och säljs främst i Storbritannien, Irland, Kanada och Australien, men är även populärt på det europeiska fastlandet. I Skottland har Irn-Bru länge sålt bättre än Coca-Cola, men på senare år har Coca-Cola hunnit ifatt. Dess framgångar har lett till spekulationer om att Coca-Cola Company eller Pepsico skulle köpa upp A.G. Barr. Dock är Irn-Bru fortfarande den tredje bäst säljande drycken i hela Storbritannien, efter Coca-Cola och Pepsi.

Kulturen och mytbildningen kring Irn-Bru är påtaglig i Skottland. Enligt en populär myt är Irn-Bru mer populär i Ryssland än i Skottland. Detta är inte sant; försök att lansera Irn-Bru på den ryska marknaden har knappast gått spektakulärt bra.

Irn-Bru är populär som lindring av baksmälla. Drycken används även som groggvirke till vodka och skotsk whisky. Flera försök att sälja alkoholhaltiga drycker baserade på Irn-Bru har dock misslyckats.

När McDonald’s öppnade sin första restaurang i Glasgow fanns Irn-Bru inte med på menyn. Många skottar såg detta som en förolämpning, och en kampanj startades med målet att drycken skulle serveras där. McDonald’s gav så småningom med sig.

Här kommer lite bildbevis på inmundigandet av IRN-BRU:

IRN-BRU på cykelpaus.

En runda med IRN-bmb (Jägermeister och IRN-BRU).

Enstaka IRN-bmb

För att beskriva hur det smakar ger vi er en skärmdump (som kom upp just då vi sökte på det) från engelskspråkiga Wikipedia:

Under Cykelsällskapets förra resa utmärkte jag mig som den ende som köpt sin cykel på en cykelaffär (de övriga hade fått sina i diverse ”cykel på köpet”-kampanjer då de köpt tjock-tv på nittiotalet.)

Föga anade jag då att jag startat en trend som i år skulle kulminera i ett sällan skådat frosseri i svindyra cyklar och gear. Alla de övriga medlemmarna i sällskapet hade i år investerat i fjäderlätta lyx-cyklar som i princip trampar sig själva. Själv nöjde jag mig med min två år gamla trotjänare.

Dock kunde jag inte helt hålla mig från att investera i lite nya prylar, dels de jag skrivit om tidigare men också ett par nya pedaler som jag tänker berätta lite mer om.

Pedalerna i fråga kallas SPD-pedaler och inspirationen kom från att Joels nya cykel var utrustade med sådana från start. Även Johan E lät sig inspireras och utrustade sin Terva the third med dessa pedalernas Rolls-Royce.

Det fina med SPD-pedaler är att de har spännen som man knäppet fast cykelskorna i, så får man hjälp av kraften både i ned-tramp och upp-tramp. Nackdelen är att man sitter fast i pedalerna och därför måste komma ihåg att knäppa loss sig när man vill stanna (annars trillar man med panik i blicken långsamt åt sidan, vilket både jag och Joel fått erfara under resan.)

Pedalerna finns i olika utföranden men de varianter som vi valt har spännen bara på ena sidan så att man ska kunna cykla med vanliga skor också.

Det finns också två system: ett för landsväg och ett för mountain bike. Trots att vi kör mest landsväg har vi alla valt att köra på mountain bike-varianten då skorna för dessa är mycket lättare att gå i än landsvägsskor.

Såhär ser pedalen med spännet ut

Såhär ser sidan av pedalen utan spänne ut

SPD-skor för mountain bike, klossen gör att de går att knäppa fast i spännena och gummikanterna gör att de går hyfsat att gå i

Vi är framme i Edinburgh och därmed är cykeldelen av den här resan (äntligen) slut. Nu måste vi äta. Och fira.

Återkommer!

Med resan är inte slut än. Vi åker hem först på lördag (och sen brukar det följa några dagars epilog). Imorgon blir det fullt med inlägg här.

I Ryssland hade vi inget gemensamt betalningssystem, vilket medförde att vi var skyldiga varandra en massa pengar hela tiden vilket blev omöjligt att hålla reda på till slut. Därför har vi inrättat ett system, en egen cykelekonomi:

De stora utgifterna tas om hand av Kajs magiska visakort, vilket gör att alla boenden är gratis – iaf tills nästa månad.

I Tyskland föddes under svåra omständigheter Zusammenkassen, och här på These Islands har vi en liknande lösning. Namnet på denna briljanta pengalösning var dock inte självklar.
Kajs förslag ”Community chest” fastnade inte riktigt. Efter ett tag föll polletten ned:

Cash-Cache ligger bättre i munnen och passar fint eftersom vi samlar våra kontanter i en sån här:

Cash-Cache, ett kollektivt blåskonto.

Då vi färdats mellan pund och euro har de två facken varit välbehövliga för att slippa sortera de enorma mängderna mynt som genereras.

Det fina med uppfinningen är att alla med jämna mellanrum lägger in en slant, vilket gör att måltider, fikapauser, jägerbombers och övriga viktiga inköp görs med denna gemensamma pott. Det får också till följd att allt detta är gratis, eller i alla fall känns som det.
Kända citat:
”Vi tar det på cash-cache va?”
”Täcker cash-cache detta?” (Vilket följs av ett jubel om så är fallet)

Kollektivt uttag följs av kollektiv insättning.

Apropå pundet:
Brittiskt pund (£ – Pound sterling)
Valutakoden är GBP.

Namnet kommer från att ett pund ursprungligen motsvarade ett viktpund i sterlingsilver. Detta silver delades i 250 lika delar varav tio gick till myntmakaren. Resten delades upp i 240 pence. Ett pund delades upp i tjugo shilling, som i sin tur delades i tolv pence. Enkelt va?

Det blev bättre efter decimalreformen 1971 då det gjordes om till att 1 pound motsvarade 100 pence. Annars är Britterna som bekant inga jättefantaster av 10-baser vilket gör alla omvandlingar och uträkningar väldigt svåra och förvirrande.

Ytterligare kuriosa:
Pound sterling förekommer även som beteckning på valutan, men på valutamarknaden benämns hen endast som ”sterling”, för att skilja hen från andra typer av pund.

Pundtecknet (£) kommer ursprungligen från latinet (libra) och används ofta för att beteckna valutan. Jag antar att det härstammar från att det var ett pund (vikten) sterlingsilver. Libra betyder ju våg.

Ja, ni ser ju själva. Att försöka få ut det bästa av Edinburgh var det klart populäraste alternativet och till skillnad från hur det går till i riktiga folkomröstningar är Cykelsällskapet bundna till att följa folkets röst i frågan. (Dessutom röstade ni ju på vårt favoritförslag.)

Så Edinburgh it is. Och det kanske är lika bra, det. Igår såg man tecken i sällskapet på att avstickaren till Perth skulle kräva lite för mycket av våra gamla kroppar. Dessutom tror vi att det är bäst att lämna Glasgow med de goda minnena vi tillskansade oss igår.

Vi vill tacka för ert enorma engagemang. Det har kommit in fler röster än vad vi någonsin kunde tro, speciellt med tanke på när omröstningen lades ut. Vi tar också till oss av era förslag och kommer att stanna till på ett whiskydestilleri på vägen. Och vem vet? Kanske super vi där ner oss, som Ola så lågmält föreslog.

Nu ska vi bara checka ut här, hitta nånstans att bo i Edinburgh*, och sen bär det av. Sista heldagen på cykel på ett tag. Hörs sen!

*Detta är ordnat. Vi fick plats på ännu ett vandrarhem.

Vi vaknade utvilade och glada i Ayr och åt lite frukost innan vi gav oss av. Det skulle bli regn igen sade väderprognosen, som lyckligtvis var helt felaktig. Efter att morgonmolnen skingrat sig blev det stundtals sol och folk vi pratade med sade att det här var fråga om starten på en värmebölja, som kommer till Skottland högst var tionde år.

Idag skulle det visa sig (och Google Maps hade redan skvallrat om det) att 4/5 av vägen var separata cykelvägar genom parker, golfbanor, längs stränder och genom skogar. Mysigt, för vi var sugna på att ta det lugnt, cykla i bredd och chit-chatta.

När det var dags för lunch cyklade vi in i lilla Irvine. Det såg ut så här:

Vi stannade till på The Old Town café och käkade Macaroni & Cheese som brukligt serverades med en stor tallrik pommes frites vid sidan. Ännu ett exempel på den nyttiga brittiska maten.

Vi frågade tanten på Old Town café om Enhörningen verkligen är Skottlands nationaldjur. Hon svarade:

– Yes, when I was a wee girl I had an imaginary unicorn, which I tied to my bed every night when I went to sleep.

Vän av ordning (bl.a. Linda B) kan undra om faktumet att hon hade en ”imaginary unicorn” betyder att alla andras enhörningar är verkliga. Men visst.

Cyklingen fortsatte sedan cykelväg upp och cykelväg ned tills vi kom till sjön Castle Semple Loch. Där var det dags för glass och lite vila i solen.

Vi tar det lugnt och äter glass vid stranden av Castle Semple Loch.

Strax efter solandet fick Johan E ett sug efter att köpa ännu en ny cykel. Lyckligtvis hyrde de ut cyklar vid besökscentret vid sjön, och den här modellen föll alla på läppen:

Johan E provar en ny cykel.

Johans nya cykel rymmer även Kaj.

Det enda som var lite trist var själva infarten till Glasgow. Staden är mycket stor till ytan och vi fick dela väg med den övriga trafiken den sista timmen. Till sist kom vi fram till vårt inte så lyxiga boende på Euro Hostel i Glasgow. Här kostar rummen 95 kr per natt, och cyklarna står säkert inomhus, så varför klaga på bristen på komfort?

När det var dags för middag övade Johan H (Spindeln) upp sina språkfärdigheter och fick tips av en tjej att maten var bra på The Butterfly and The Pig och det stämde verkligen. Ölen var också bra. Och Jazzbandet som spelade var inte så dumma de heller faktiskt.

Allt kul i Glasgow händer tydligen på restaurangtäta Bath Street, så dit gick vi och provade ett antal barer. Vi dividerade om vad vi skulle göra av resten av tiden på resan och fick den briljanta idén att låta den sjätte deltagaren på resan – ni som följer bloggen – bestämma hur vi ska göra. Vi är mycket spända på utgången av omröstningen.

Vi är i Glasgow, vilket du kan läsa mer om senare ikväll/imorgon bitti.

Alla vägar leder till Edinburgh. Men frågan är hur och när? Som vi ser det har vi tre alternativ och vi behöver er hjälp att fatta ett beslut. Och vi behöver det senast imorgon, torsdag klockan 10:00.

Vilka är då valen? Jo:
1. Vi stannar en dag till här i Glasgow. Det verkar trevligt och vi får lite välbehövlig vila. Sedan drar vi till Edinburgh och flyger hem morgonen efter. Innebär att vi missar Perth och därmed cyklar i ett, enligt uppgift, åtta timmar långt industriområde. Kan innebära mer festande där ”Gå ut”-skjortan är inblandad. Dessutom spelar ju Bon Jovi här ikväll…

2. Vi håller oss till originalplanen och lämnar Glasgow redan imorgon. Då drar vi till Perth för att sedan cykla rakt neråt till Edinburgh och åker hem morgonen efter. Innebär mycket backar, fina naturbilder och ont i den kollektiva röfven men inga roliga partyanekdoter.

3. Vi lämnar Glasgow imorgon och drar raka vägen till Edinburgh. Då får vi tid över till att gå och raka oss samt till att besöka fina monument samt gå ut i Skottlands huvudstad. Det innebär alltså mindre naturskildringar men däremot lite lokalhistoria och festreferat.

Edit: Röstningen är nu avslutad och vi håller på med ett blogginlägg om resultatet.

Huvudstad: Edinburgh
Största stad: Glasgow
Officiella språk: Engelska, skotsk gäliska, lågskotska
Statsskick: Riksdel i en konstitutionell monarki
Area: 78 772 km2
Befolkning: 5 254 800
Valuta: Brittiskt pund (GBP)
Nationaldjur: Enhörning

Ett foto på Skottlands nationaldjur.

Efter att ha sovit c:a fyra timmar gick vi upp för att klämma in en rundtur i Belfast. Givetvis betydde det att vi fick kortare tid på oss att ta oss till färjan, vars exakta läge vi inte hade koll på. Cykelturen genom Belfasts ganska stora hamn blev alltså en svettig en, kryddad av förebådande regn och blåst.

Båten, denna gång Stena Lines Superfast VII, hade kasst wifi så de inplanerade blogginläggen om vägen till Belfast och om vad som skedde där, blev uppskjutna. Vi ber om ursäkt för bloggpausen.

Väl framme i Skottland möttes vi av den storm vi sett på väderleksrapporten. Det gick knappt att ta sig av båten. Lyckligtvis skulle vi åt andra hållet så vi fick oss resans första medvind. Och vilken vind, sedan. Hade det inte varit för den så hade vi inte klarat första backen. Man kan säga att Skottland levde upp till myten om sig själv direkt.

Efter ungefär en timma nådde vi genomsura byn Ballantrae (du kanske känner till den byn om du läst din Robert Louis Stevenson), där vi fick i oss lite kaffe (de serverade ingen mat innan fem). Efter att ha fått upp kroppstemperaturen till en dräglig nivå åkte vi vidare. Vi hade inte kommit långt innan Johan E bestämde sig för att misären behövde förstärkas. Det fixade han enkelt genom att skaffa sig en punktering i blåsten och regnet. De andra i sällskapet passade också på att fira mig med en serenad. Det var fint:

Vår färd gick vidare längst kusten. Vi käkade lunch i Girvan (vi såg dock inget hårigt träd) vid klockan sex (!) och passade då på att torka det mesta av vätan. Och när vi kom ut hade regnet slutat också. Fantastiskt! Vi firade detta med att ge oss upp i kullarna och ta lite fina naturbilder.

Mulet men vackert.

Vi lyckades också cykla förbi både en och annan gammal ruin, vilket var trevligt.

Klockan nio stannade vi vid en milsten (eller något) och spanade ut över dagens slutdestination Ayr.

Fotosession vid milstenen i Ayr.

Stallone Svedese – eller som vi kallar honom: Spindeln.

Det kändes otroligt mäktigt. Sedan rullade vi in i staden via den fina strandpromenaden och hittade vårt BnB. Efter en öl på puben Wallace (Tack, Ethel!) kände vi att vi behövde vår skönhetssömn och beslutade oss för att gå och lägga oss.

Personligen tycker jag att min födelsedag blev precis så som jag önskat mig; grå, tung och mycket trevlig.

Johan H och Naturen.

Foto på Joel som fotar Johan H och naturen. Fraktalt.

Utvilade och fräscha, efter att ha firat Kajs födelse kvällen innan, satte vi oss klockan 07:30 i en förbokad Black Taxi. Vi ville också hinna med lite turistande och att förkovra oss i landets/stadens intressanta och komplicerade ”bagage”. Sam, vår chaufför och guide, gav oss en väldigt intressant historielektion om ”the troubles” – den mest intensiva perioden i konflikten i Nordirland som påbörjades 1969. Sedan 15 år råder nu vapenvila och tillståndet är väldigt fredligt.

Vi åkte runt i gamla bostadsområden/getton där båda sidor målat väggmålningar för att hedra omkomna och mana till strid. De ofta absurda motiven blev ett bra stöd till en komplicerad historia med många svängningar. Vår guide Sam, svarade bra och ärligt på våra frågor. Han hade själv nära vänner och släkt som dött i konflikten. Uppfostrad som protestant hade han numera avsagt sig all religion, eftersom ”it just means trouble”.

I mitten av flaggan – Ulsters röda hand, en symbol för regionen Ulster som användes av Unionisterna. Man önskade sig en region fri från Irland (helt fri från katoliker).

Unionisternas/protestanternas Jack Coulters porträtt.

Nationalistiska/katolska Sinn Féins högkvarters husvägg på Falls Road i Belfast, med Bobby Sands porträtt.

Tack för en intressant förmiddag Sam!

En slumpvis utvald gata.

Belfast är en vacker och trivsam stad! Som med en blandning av Berlins charm och Bostons fräschör har staden piffats upp sedan konflikterna i praktiken har upphört. Eller kanske som ett litet London (på riktigt alltså, inte som Göteborg) fast utan skräp överallt, och med renoverade hus och någon sorts stadsplanering.

Turismen har tilltagit och med stora mängder EU-pengar har man rustat upp det som förut var en skamfläck i Europa till att bli en mycket charmig liten stad. Åk hit!