Jag hade egentligen inte tänkt skriva så mycket mer här på bloggen men en incident har uppstått så jag behöver ventilera ännu en gång.

I min epilog gottade jag mig i hur problemfritt min cykel har betett sig under och efter resan, till skillnad från förra gången. Men det verkar som att universumet bestämt sig för att, istället för att portionera ut roligheterna i hanterliga små doser, baka ihop allt till en stor bulle av bajs för att råda bot på min hybris. Natten till idag blev nämligen min cykel stulen.

Istället för cykel; förbittring.

Jag antar att jag får vara tacksam för att det inte skedde alldeles innan eller under resan. Såhär i efterhand har det inte fullt så stor effekt på mitt liv (även om jag nu är cykel- och SL-kortslös). Men det har ju fler dimensioner än så. Det jobbiga med logistiken kring att fixa en ny cykel med alla tillbehör, till exempel. Jag har ju hunnit vänja mig vid en viss standard och att uppnå den innebär bevisligen en del hattande. Det tog mig t.ex. c:a en månad och ett besök hos Sifverts skruv innan jag fick på stänkskärmarna. Bara tanken på detta höjer min puls ansenligt.

För att inte tala om det jobbiga i att ilskan inte kan riktas mot någon speciell person, utan bara mot någon diffus filur av så låg karaktär att hen utan problem tar något som tillhör någon annan.

Men trots all min klagan kvarstår faktumet att den svarta hingsten är borta. Jag kommer antagligen inte återse honom. Det är det som är det riktigt bittra med det hela. Tack, du okände niding.

Farväl, dyre prins.