Alla inlägg av Joel

Joels epilog

– ”Allt har sin tid”, sade Anders Herrlin, basist i Gyllene Tider, när han 1985 hoppade av gruppen, och därmed splittrade den*. Som ni vet turnerar och släpper Gyllene Tider fortfarande skivor och fyller folkparker som aldrig förr.

När Johan, Jonas och jag kom hem från St Petersburg i juli 2009 var jag oerhört osäker på om det skulle bli någon mer Cykelsällskapetresa för min del, men precis som Gyllene Tider har vi återuppstått gång på gång. Och varje gång (till skillnad från Gyllene Tider) blir det faktiskt roligare och bättre! Första gången, när Jonas och jag 2006 cyklade Stockholm-Malmö via Karlstad och Göteborg, var det distansen som var den stora utmaningen. Nu vet min kropp om att det är möjligt för ”vem som helst” att cykla 10 mil om dagen, bara man är beredd att låta dagen vara ganska lång.

Istället har utmaningen blivit att förnya sig, hitta oväntade vändningar, och att faktiskt använda cykelresan också som en reportageresa. Jag har alltid älskat att skriva, och det kollektiva bloggandet är lika viktigt för mig som att kroppen får sin dos av smärta. Därför bekänner jag mig också till de som bejakar vardagsmisär. Tillexempel var min första tanke när min cykel gick sönder utanför Moreton-in-Marsh inte ”helvete” utan ”blogginlägg”. Och otaliga är dessa exempel på när det som hade brutit ned den vanlige resenären istället fungerar upplyftande och som en källa till inspiration och glädje.

För att den här resan skulle kunna bli av, med fem deltagare kombinerat med alla de förpliktelser som fyller vuxna mäns liv, var vi tvungna att passa in den mellan midsommarafton (pga sociala strukturer och kulturella förutbestämda handlingar) och Vansbrosimmet (där jag var anmäld pga samma orsaker). Detta ledde till att jag efter tre utekvällar i rad, och en sömnlös Ryanair-flight hem, återigen skippade den välbehövliga skönhetssömnen och gick upp 04:30 för att ta bussen i 4,5 timme till Vansbro på söndagen. Där lyckades jag (med lillbrorsans hjälp ska sägas) komma i en hyrd, alldeles för liten våtdräkt, och simma 3 km i 16 gradigt vatten på en timme och 9 minuter. Efter mat var det dags för 4,5 timmas resa hem igen.

20130707-204552.jpg
Is there a new fashion going on in Vansbro? Simkläder är bevisligen ÄNNU snyggare än cykelkläder, eller hur?

Med hjälp av Vansbrosimmet lyckades jag antagligen höja min Vardagsmisärskoefficient till max och hoppas därmed kunna roa ytterligare en bloggläsare eller två. Själv skrattade jag åt det hela redan i maj när vi bokade resan.

Också jag har några filmer och hittills opublicerade kort, de allra flesta är panoramabilder. Klicka på bilden för att få upp dem i större format:

20130708-175822.jpgUtsikt från Pontcysyllteakvedukten åt ena hållet.

20130708-175410.jpg
Utsikt från Pontcysyllteakvedukten åt andra hållet.


Dåligt experiment: ”Kaffe med mjölk”-bomb i Justin’s Gaf.

20130708-180707.jpg
Trickfoto i Dublin. Vi har alla samma exemplar av tropikhatten på oss i ett misslyckat försök att skapa en referens till Bröderna Dal.

20130708-181255.jpg
Kaj och jag kollar vem som kan vara mest lik Anita Ekberg (i la Dolce Vita) på Guinness Storehouse. Vem vinner tycker ni?

20130708-181207.jpg
Erik [Gear:ik] och Johan [Spindeln] firar dagens strapats till Dundalk med en varsin tekopp Paddy.

När det gäller vikten då? Jo, just innan resan hade jag på ett och ett halvt år lyckats tappa 11 kg (från 87 till 76) och därmed nått samma vikt som sista året i gymnasiet. En morgon var min vikt nere på 75,5 kg vilket gjorde att jag för första gången på 14,5 år hade en vikt som enligt BMI-tabellen pekade på normalvikt. Efter att ha ätit frukost ansågs jag dock överviktig igen…

Jag måste ha en sensationellt låg metabolism, för nu har jag på tre veckor cyklat ca 150 mil (Vätternrundan + cykelsemester + förberedelser) och simmat Vansbrosimmet. Men ändå har jag gått upp 1,5 kg.

Eller så gillar jag öl. Tydligen har jag druckit 43 olika ölsorter under de 12 dagarnas vistelse på These Islands. Och vissa var goda nog att drickas två gånger.

Eller så är det svårt att äta nyttigt som vegetarian (som äter fisk ska tilläggas) när man åker runt på en tvåveckors pubrunda. Det finns inte supermånga alternativ att välja på: Fish n’ Chips (pommes frites) Veggie Burger & Chips, Macaroni & Cheese, friterad choklad, etc etc. Dessutom är det bara i Storbritannien som världens godaste crisps (potatischips) finns – de med salt & vinäger (Estrellas försök här hemma är ett mjäkigt misslyckande).

Avslutningsvis vill jag säga att jag är oerhört glad att ha fått vara en del av Cykelsällskapet, i alla dess inkarnationer fram till idag. Kanske blir det fler resor, kanske var det här den sista? Hur överträffar vi egentligen det här? Var ska vi åka, när ska vi åka, och vilka ska med nästa gång? Frågorna är många och Anders Herrlin hade både rätt och fel när han splittrade Gyllene Tider.

* ”Allt har sin tid” återfinns också i kapitel 3 av Predikaren (Bibeln) i formen ”Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund.” Men det finns ju inget som säger att man inte kan ha flera företag i rad med liknande affärsidé.

Vi flyger hem till Sverige

Åsså var det det här med hemfärden. Från Edinburgh flyger bara Ryanair (oskönt flygbolag) till Stockholm Skavsta (Nyköping). Så vi hade köpt cykeltillägg när vi köpte flygbiljetterna, något som kostade lika mycket som själva flygbiljetten. Totalt blev det 1200 per person så inget att bråka om.

Vi cyklade från vårt vandrarhem till Edinburghs flygbussar där vi hade tänkt lasta in cyklarna. Men icke, det var inte tillåtet. Då ringde vi två taxis som kom snabbt där vi fick in tre personer och två cyklar i en taxi, och två personer och tre cyklar i den andra. Taxinotan blev på 10 pund var.

20130706-150503.jpg
Rymlig taxibil utifrån.

20130706-090942.jpg
Rymlig taxibil inifrån.

20130706-091000.jpg
Dags att skruva isär cyklarna…

20130706-091010.jpg
…och sen in i de kungliga plastpåsarna (som vi burit med oss hela resan).

20130706-091027.jpg
Kolla vad fint!


Cyklarna rullar iväg på bandet.

Efter att ha landat på Skavsta tryckte vi in våra fem cyklar i Flygbussarna-bussen. Inte helt lätt, vi fick vänta (i 25 minuter) på att en ny buss som hade mer bagageutrymme kvar, skulle vara redo att åka till Stockholm.

20130706-140847.jpg
Fem cyklar var mycket för en buss – men det gick!

20130706-154225.jpg
Längst bak i bussen. Var annars?

Och sen var vi hemma.

Framme i Edinburgh!

20130704-220558.jpg

Vi är framme i Edinburgh och därmed är cykeldelen av den här resan (äntligen) slut. Nu måste vi äta. Och fira.

Återkommer!

Med resan är inte slut än. Vi åker hem först på lördag (och sen brukar det följa några dagars epilog). Imorgon blir det fullt med inlägg här.

Ni bestämmer: Vi åker tidigare till Edinburgh

Ja, ni ser ju själva. Att försöka få ut det bästa av Edinburgh var det klart populäraste alternativet och till skillnad från hur det går till i riktiga folkomröstningar är Cykelsällskapet bundna till att följa folkets röst i frågan. (Dessutom röstade ni ju på vårt favoritförslag.)

Så Edinburgh it is. Och det kanske är lika bra, det. Igår såg man tecken i sällskapet på att avstickaren till Perth skulle kräva lite för mycket av våra gamla kroppar. Dessutom tror vi att det är bäst att lämna Glasgow med de goda minnena vi tillskansade oss igår.

Vi vill tacka för ert enorma engagemang. Det har kommit in fler röster än vad vi någonsin kunde tro, speciellt med tanke på när omröstningen lades ut. Vi tar också till oss av era förslag och kommer att stanna till på ett whiskydestilleri på vägen. Och vem vet? Kanske super vi där ner oss, som Ola så lågmält föreslog.

Nu ska vi bara checka ut här, hitta nånstans att bo i Edinburgh*, och sen bär det av. Sista heldagen på cykel på ett tag. Hörs sen!

*Detta är ordnat. Vi fick plats på ännu ett vandrarhem.

Fakta om Skottland

Huvudstad: Edinburgh
Största stad: Glasgow
Officiella språk: Engelska, skotsk gäliska, lågskotska
Statsskick: Riksdel i en konstitutionell monarki
Area: 78 772 km2
Befolkning: 5 254 800
Valuta: Brittiskt pund (GBP)
Nationaldjur: Enhörning

20130703-125236.jpg
Ett foto på Skottlands nationaldjur.

Dundalk-Belfast (Nordirlands Göttingen)

Cyklingen mot gränsen mellan Irland och Nordirland (eller The North som vissa irländare föredrar att kalla det) skulle visa sig bli den absolut bästa cykeldagen så långt på den här resan.

Vi lämnade vår Rikets Sal-inspirerade Bed & Breakfast i Dundalk redan vid 09:30 för att hinna med de 10,5 milen till Belfast och ändå komma fram i rimlig tid för att hinna se staden under kvällen.

Första timmen ägnades åt att cykla uppför kullar och berg, på små vägar helt utanför lagens kontroll.

20130702-123458.jpg

20130702-123508.jpg
Osmo Tallo?

Vi mötte några få bilar och en lastbil. Denna tror vi nu var en smuggellastbil, för helt plötsligt, utan så mycket som en skylt eller gränskontroll var vi i Nordirland. Det märkte vi på att skyltarna angav miles istället för kilometer (som man använder på Irland) och att priserna på bötesvarningen för fortkörning återigen angavs i pund. Man märkte också att vi var i drottningens territorium eftersom husen var prydda med hundratals Union Jacks.

Runt 12-tiden började vi bli sugna på lunch och träffade en pensionerad tävlingscyklist vid namn Peter, som pratade med härlig accent. Var fjärde ord han sa var ”like”, som i ”you go there like, and ride the bike like, and eat like” och ”where are you guys from like, ah Sweden like, nice like”. Omedelbart hette han från detta ögonblick Facebookmannen (på grund av alla likes) i sann Cykelsällskapetanda.

Facebookmannen tipsade oss om två bra matställen som tyvärr bara visade sig vara öppna tisdag till söndag (det var måndag). Hungern tilltog och vi började gripas av panik.

Då träffade vi en annan munter herre vid namn Eamon som sade att vi bara behövde cykla en mil till Lurgan där det skulle finnas nåt att äta. Vi var hungriga men bet ihop.

20130702-132227.jpg
Eamon hjälper oss.

Dinern i Lurgan var öppen, men maten var den hittills äckligaste. Och de hade slut på senap. Ketchupdränkta ”pommes flottes” mättande oss ändå så att vi orkade vidare.

Sen kom den ljuvliga biten av resan. I mil efter mil cyklade vi längs kanaler med fin asfalt och trevliga människor som hälsade på oss. Först fattade vi inte riktigt, nordirländarna knycker nämligen på huvet i sidled när de hälsar, istället för att nicka som vi gör. Så snart vi fattade att folk hälsade och inte skakade på huvudet åt oss, blev vi varma inombords. Här finns en liten video från en av kanalavsnitten:

Framme i Belfast

Vi hade pratat hela dagen om att det skulle vara härligt att komma fram till det Holiday Inn som vi bokat in oss på. Där fanns pool, gym och spa som vi siktat in oss på att använda. Men när vi kom dit hade de inte vår bokning. Det visade sig att vi egentligen bokat på Holiday Inn Express en kilometer bort från stadskärnan. Det var också helt okej men inte alls lyxigt.

Vi letade restaurant ett tag men på grund av examensdagarna var alla bra ställen fullsatta och därför käkade vi till slut på en amerikansk/italiensk kedja, med aerobicsmusik i högtalarna. God mat, äcklig öl.

Sen gick vidare på en liten pubrunda, som slutade på The Fly (eller Flôga som vi kallade det). Eftersom det var examensdagar i Belfast var staden full av glada studenter som spelade beer pong och dansade.

Vid ett tillfälle drog DJn igång låten Oops Upside Your Head. Då satte sig samtliga gäster på rader på golvet och drog igång en koreograferad dans. Vi blev ombedda att vara med på detta och accepterade. Tydligen är denna kulturyttring utbredd över hela Storbritannien och sker nån kväll på varje disco, just till denna låt.

YouTube är fullt av videoklipp på hur det ser ut:

Men vi har bara ett foto från när vi var med och dansade. Lite suddigt men ändå.

20130702-182213.jpg
”Gå ut”-skjortan testar brittisk kultur.

När Flôga stängde var vi övertygade om Belfast var Nordirlands svar på Göttingen och bestämde oss för att besöka ett till ställe. Det blev discot Thomson’s Garage, ett disco som var Belfasts svar på klassiska Jäger i Karlstad. Stadens ungdomar blev återigen imponerade av Cykelsällskapets dansfärdigheter. Efter discot blev vi erbjudna att följa med på Gaf-party men avböjde vänligt med hänvisning till vår ålder och vårt cykelkall. Sen sov vi mycket gott i fyra timmar.

Fortsättning följer…

Dags att dra vidare

Nu lämnar vi Dublin och cykelsåpan återgår från att ha fungerat som partyblogg till att bli den sportjournalistiska kvalitetsprodukt ni känner igen så väl. Innan vi tar av oss partybootsen har vi två bilder från gårdagskvällen som vi ändå vill dela med er:

20130630-095355.jpg
Jay-Jay (Kaj) och Jerry (Erik) hittar favoritpuben. Notera den tredje ”personen” i bilden.

20130630-095711.jpg
Molly Malone har korgarna fulla med Johan.

Linda och Johanna har just åkt till flygplatsen (snyft) och vi försöker städa lite i Justin’s Gaf*.

Idag ska vi cykla till Dundalk som ligger åtta mil norrut. Det blir nog ingen lek.

*Gaf = an irish way and hip way of saying house

”lets all go to my gaf”
”gaf party!!”
”free gaf”
”your gaf is huge!”

Vad vi gör på kvällarna

Bloggläsare världen över har hört av sig och bett oss skriva mindre om cykling, historiska platser och vad vi äter. Istället vill de veta mer om vad vi gör på kvällarna.

Oftast är svaret: sover.

Ikväll har vi ett annat svar: Vi dricker den nyss uppfunna drinken Captain Monster.

20130628-202113.jpg

Cykelsällskapetsällskapet har anlänt!

Dublin innebär inte bara mängder med öl, utan även den av alla mycket emotsedda (men speciellt av mig och Kaj) tidigare planerade WAG WEEKEND (!!!) [WAG är fotbollsspelarspråk för Wifes And Girlfriends].

Linda och Johanna har flugit hit för att hänga med oss i två dagar. Nu blir det fest.

20130628-193929.jpg
Linda och Johanna är här. Kaj är i himlen. Joel med, fast han fotar.