I morse när vi skulle dra från The Old Mill kom jag (Johan H) på den grymma idéen att pumpa cykeln lite. Då uppstod problem eftersom Kajs nya proffsiga pump (som han köpt eftersom han glömt den han fått av mamma Ethel hemma – igen!) hade kompatibilitetsproblem med mina ventiler. All luft försvann så fort jag försökte ta bort pumpen. Efter att fem man hjälpt till att pumpa min cykel i ca 30 minuter så kunde vi dra iväg.

Handy-men – Messiah!

Sen började vi cykla. Det var uppåt direkt, vi skulle över bergen för att cykla längs kusten, helst i solsken. Det var extremt snyggt landskap nedanför oss så uppförsbackarna kändes klart värda besväret.

På toppen av kullen.

Vi cyklade på rätt så bra och nådde Rhuddlan precis i tid för 11-fikat. Vi tajmade också helt nybakade scones med grädde och sylt på ett kafé.

Allas era favoritgräddbakelser äter igen.

Under fikat började det regna och vi satte av mot Rhyl vid kusten. Vägen gick igenom ett stort deltaområde fullt med boskap. Vid en grind mötte vi en skock vänliga kor. Det var även en tjur i sällskapet vilket gjorde oss lite halvnervösa. Men det gick bra.

Mu.

Muu.

Muuu. Sa jag!

Kaj tackar för visad hänsyn.

Vi körde på i regnet och kom tillslut fram till kusten. Det var dags för lite segergester.

Helt naturliga poser vid vatten.

Lyx-Jerry är vrinnöjd.

Regnet fortsatte piska oss och motvinden var hård men det är lyckligtvis cykelväg längs hela den milsvida sandstranden. En gång i tiden var det här ett av britternas favoritsommarresemål. Efter ca en timme nådde vi det nedlagda Victoria Peer. En tragisk men vacker byggnad som nu var nedlagd och avstängd.

Man fattar ändå att spanska solkusten konkurrerade ut det här vädret. Lätt.

Stängt. Väldigt stängt.

Efter ytterligare en halvtimme var det dags för lunch. Vi hittade en pub med äcklig mat och otrevlig service i Rhôs-on-Sea. Det ligger typ här:

Hörs sen!

Efter våra fyra raska mil vid lunch hade vi fått hybris och siktade på att vara framme vid dagens mål runt 21 (outtalat var detta var dock).

Tyvärr stod det klart efter cirka 30 minuter att det var ungefär 4 mil vi hade i kroppen totalt idag. Alla reserver verkar ha tagit slut under gårdagen och den tidigare så dynamiska femmon som kallas Cykelsällskapet cyklade nu mot walesiska gränsen i långsamt tempo.

Men halvvägs upp i ännu en mördarbacke tändes hoppet i bröstet ändå. Vi hade nått Wales!

Croeso i Gymru betyder Välkommen till Wales. Egentligen heter Wales ”Cymru” på walesiska men efter vissa stavelser (treiglad meddal) blir det istället G. Detta gäller efter stavelserna AM, AR, AT, GAN, TROS, TRWY, WRTH, DAN, HEB, HYD, O, I och Ei.

Att cykla i Wales är fantastiskt vackert. Slående landskap, vrinfina byar och underbar natur. Men problematiskt nog innebar bytet av land både att vi inte längre förstod vad det stod på skyltarna, och dels att Eriks kartapp/Google Maps helt totalt ballade ur. Dessutom började folk titta snett på oss. Pensionärerna skrattade rått och högljutt när de såg oss i våra fina cykelbyxor och frågade: ”Is this some kind of fashion statement?!” och de lite yngre lokala ortsborna stack ut huvudena ur bilfönstret och skrek: ”FAGS!” efter oss. Allt detta ledde till att vi cyklade väldigt vilse.

Men att vi var vilse visste vi ännu inte när vi kom fram till Pontcysyllteakvedukten, en akvedukt som leder Llangollenkanalen över floden Dees dalgång, mellan byarna Trevor och Froncysyllte. Akvedukten, som räknas som ett världsarv av UNESCO, stod klar 1805 och är den längsta och högsta akvedukten i Storbritannien.

Byggd 1805 alltså.

Ganska högt eller hur?

Eftersom vi missat att vi egentligen skulle korsat dalgången på en modern väg några kilometer söderut trodde vi att det var självklart att vi skulle korsa akvedukten. Så på en fyra meter bred bro, där vi samsades med både båtar (som tog 2,5 meter av utrymmet) och några gångtrafikanter drog vi våra cyklar i långsamt tempo. Svindel infann sig. Men det var också häpnadsväckande vackert. Så vi spelade in lite film.

Påverkade av svindel och världsarvets maffighet bestämde vi oss för att följa Pontcysylltekanalen även på andra sidan dalgången. Vi konstaterade att det här var den finaste cykelrutt vi någonsin åkt på. Efter 30 minuter insåg vi också att vi åkte åt helt fel håll.

Efter att ha cyklat tillbaka och hittat rätt väg började vi bli hungriga. Klockan var runt 18 och vi hade bara kommit sex och en halv mil. Vi öste därför på tills vi äntligen vid åttarycket kunde käka på puben Holly Bush i Cefn-y-Bedd. När vi väntade på maten insåg vi att det började mörkna och att vi aldrig skulle orka/hinna till Rhyl vid kusten innan midnatt. Vi bestämde oss därför för att hitta något närmare.

Genom att googla efter Bed & Breakfasts i närheten av Mold, lyckades vi hitta The Old Mill som låg två och en halv mil norrut.

Efter att ha käkat lade vi manken till och tävlade med mörkrets intrång. Mörkrets intrång vann. Nu fick vi verkligen nytta av våra dyra cykellampor. Tillslut kom vi i alla fall fram. Efter en dusch och en redig whisky bestämde vi oss för att gå upp 07:30 imorgon bitti. Vi har 14 mil kvar och en färja att passa. God natt!

Vårt Bed & Breakfast ”The Old Mill” i dagsljus.

Vi har redan tagit oss en tredjedel (tror vi) av vad vi (kanske) ska cykla idag. Närmare bestämt 4,2 mil av sträckan. Vi ligger stundtals parallellt (eller pararrellt beroende på vem som säger det) med Wales gräns.

Vi var valt att ta en hybridväg, rutt 1 på kartan.

Nu lunchar vi i lilla Knockin på The Bradford Arms. Köttbullar med mos, Lasagne och veggoburgare blir det.

Cykelsällskapet är lite slitna efter dryga fyra mil i högt tempo. Dessutom: vinägerläppen slår till på Erik precis som fotot tas. Uuu va surt.

Joel bloggar istället…

Efter en god natts sömn börjar vi dagen ganska sent idag. Vid halv nio intogs en stadig engelsk frukost på vårt b&b.


Därefter har vi dividerat fram och tillbaka över våra ruttalternativ för dagen. Här är kandidaterna:

Den långa vägen, 14,7 mil men förmodligen bättre cykelväg och mindre kullar

Den korta vägen, 12,4 mil men förmodligen mer bilväg och mer kullar

Inget slutgiltigt beslut är fattat men vi lutar åt det långa alternativet, för Joel gillar att köra långt och ingen av oss gillar att bli omkörda av lastbilar på smala och hårt trafikerade landsvägar.

Vi förstår om ni varit oroliga. Likt The Beatles, Jesus & lärjungarna samt Seinfeld-gänget är Cykelsällskapet något som angår och berör massorna.
Men vi kan nu genom denna kanal gå ut med det lugnande och glädjande beskedet att separationen endast varade i c:a elva timmar.

Joel och Johan E hämtade till slut in en av de två och en halv timmarnas försprång. Nyduschade sitter nu även vi och äter indiskt.

Även vi upplevde magnifikt vackra landskap, “Hem till gården”-doftande gulliga engelska byar, och häftiga stigningar och mördande spänning i 20%-igt lutande nedförsbackar. Men våra pauser ägnades mest åt detta. Stretcha på asfalt/sten. Pust!

EDIT: kolla in Kajs långa armar! (!!!)

Dagen har präglats av ett tävlingsmoment och uppförsbackar vars like bara återfinns strax söder om Göttingen. Jag, Erik och Johan har, piskade av vetskapen, eller kanske tron, att de två andra cyklisterna skulle göra allt de kan för att ta in på oss, tuggat på bra och under åtminstone första delen av dagen gick det som tåget. Sedan började den kuperade terrängen ta ut sin rätt och medelhastigheten sänktes något.

Dämed inte sagt att vi inte gjorde bra tid idag.

Dagen bjöd på cykling genom vackra landskap, över böljande kullar, invid hårt trafikerade vägar och genom soliga hagar (med kor). Till sist kom vi fram till ett trevligt B&B som bjuder (tror vi) på ett glas vitt portvin som stod uppdukat på rummet och nu ska vi äta indiskt.

Johan E och jag (Joel) cyklar på och ligger antagligen fortfarande 2 timmar efter de andra.
Vi bestämde oss för att luncha, klockan är två, när vi såg den här skylten:

På skylten: Lejonet. På marken: Gripen.

Johan tog chili con carne, Joel tog omelett. Både valde dubbla Doom Bars.

Till Kaj, Johan H och Erik som ligger långt framför oss vill vi hälsa:

Förtruppen har hållt bra tempo och avverkat de första sex milen på ungefär fyra timmar, helt enligt plan. Om inget oförutsett händer är vi vid målet i Church Stretton vid halv sju-tiden ikväll. De två skäggiga sengångarna som jagar oss har, som ni förstår, inte en chans att komma ikapp.
Lunch i solen i Martley. Bananen i Kajs hand är minsann stor som Edward Bloms… Äh, glöm det.