Nej, vi är i strax utanför Slough eftersom det enda hotellet vi hittade där inte alls föll oss i smaken. T.ex. hade det ingen pool, vilket Marriot Heathrow Windsor har. Inte för att vi kommer använda den, men ändå.

Det var lite struligt att ta sig från Heathrow men det gick till slut. Kaj gjorde en favorit i repris och tappade bort telefonen (återfunnen), det tog tre år att montera ihop cyklarna och alla vägar leder till Heathrow, inte ifrån.

Nu är vi i alla fall installerade och avnjuter en öl samt rugby på TV:n i hotellbaren.

Kolla på Erik vad nöjd han är.

Att flyga med cykel är inte världens enklaste sak. Eller jo, det brukade vara det. På våra tidigare resor har vi inte haft några som helst problem. I St Petersburg var det ju lätt att flyga hem eftersom våra cyklar hade blivit stulna natten innan. Och senaste gången vi var iväg var det enkelt att flyga, bara att vrida styret, ta av pedalerna och slutligen ta ur luften ur däcken. Flygbolagen tog hand om cyklarna och hade inga problem med det. Visserligen trashade Norwegian cyklarna något (en växel, en broms och en pedal blev sneda) på flyget mellan München och Arlanda, men ändå, det var relativt problemfritt.

Men nu verkar detta ha ändrats. I villkoren när vi köpte flygbiljetter med British Airways stod det ”We will accept non-motorised bicycles of all dimensions provided they are packed in a recognised bicycle bag.” Vad är då en ”recognised” väska?

Genom att surfa runt i en timme på British Airways ganska kassa sajt uppnår man ingen ytterligare visdom i frågan. Vi har provat. När man ringer British Airways så läser de innantill från hemsidan och kan inte ge något kvalificerat besked. Kontentan är att man får dyka upp på flygplatsen och så får man ta med cykeln om väskan är bra nog.

Jag kollade vad det fanns på marknaden. Det finns både soft-case och hard-case (väger mellan 5 och 15 kg och kostar mellan 600 och 2000 kr) till cyklar men båda varianterna förutsätter att man kan ha cykelväskan nånstans medan man är ute och cyklar och sen använda den igen på hemflyget. Men för Cykelsällskapet som inte ska flyga hem från samma stad som vi flyger till, blir detta ett stort problem.

Man kan också hyra cykelväskor för 350 kr enkelt flyg, men bara mellan stora flygplatser och mellan Edinburgh och Skavsta funkar detta inte.

Efter att ha googlat i över 2,5 timme lyckades jag hitta till den brittiska cykelorganisationen CTC – The National Cycling Charity som har engagerat sig i frågan. De har tagit fram en plastpåse av 6 millimeters polyetenplast som har en massa fördelar. Dels ser flygpersonalen att det är en cykel i väskan/påsen, dels väger den bara 800 gram. Och för att övertyga diverse incheckningspersonal att det faktiskt är en ”recognised” cykelväska så har man låtit tillverka ett certifikat som säger att det är en riktig cykelväska. Som grädde på moset har man lyckats få Drottning Elisabeths sigill på certifikatet. Inte så troligt att anställda på British Airways skulle sätta sig upp mot det 🙂

Jag lyckades hitta plastpåsarna till försäljning för 118 kr styck på Wiggle.co.uk och beställde hem 5 stycken. Erik skrev ut de fina certifikaten i fyrfärg!

Här är några bilder från inpackningen:

Och hur gick det då? Jo, som en dans. Vi fick visserligen betala 400 kr per cykel, men vi behövde inte ens visa de fina certifikaten (vi känner ändå en viss besvikelse inför detta faktum).

Cyklarna möttes av två vakter och fick åka den gröna hissen till bagageservice. Inte illa!

Om du ska göra det här själv, ta god tid på dig, det var inte turbotempo på proceduren. Från början av cykeldemonteringen till incheckade cyklar tog det 1,5 timme.

Nu tar vi en öl vid gaten och flyget går om 45 minuter.

Trogna fans av Cykelsällskapet har insett att det inte är en slump att våra resor har så klatschiga, underfundiga och rent briljanta namn. St Eriksplan – St Petersburg följdes upp av Malmö – München, och när vi skulle bestämma var vi skulle åka denna gång, var vi inne på att hitta en lämplig sträcka mellan två ställen som hade liknande namn. Men efter att istället valt rutt på andra premisser, fick vi anpassa namnet efter resan. Den svåra frågan ställdes: Vad ska resan heta? Så här gick resonemanget:

Den här gången handlar det inte så mycket om att cykla från punkt A till punkt B så kanske skulle det vara enklare att inte tänka så mycket ortsnamn? Vi hade redan inofficiellt pratat om resan som en ”Tour de Grand Bretagne” och när vi googlade visade det sig att det redan finns en sådan ”på riktigt” men som givetvis heter Tour of Britain på engelska. Men kanske skulle man kunna kalla resan för något som anspelade på det ändå, t.ex. The (Unofficial) Tour of Britain eller The (Other) Tour of Britain?

Nja, det kändes inte riktigt rätt. I alla fall inte lika klatschigt som vi tänkt oss, så vi fortsatte med dessa namnalternativ:

London-Edinburgh är ju korrekt men det låter inte coolt. Det låter som en ganska kort sträcka också och vi vill ju framstå som riktiga superhjältar.
Heatrow-Highlands – låter lite coolt men är rent geografiskt felaktigt eftersom vi aldrig åker till ”The Highlands”. Både Glasgow och Edinburgh ligger i Skottland (som ofta lite slarvigt kallas The Highlands), men faktiskt inte i området Highlands (utan logiskt nog i Lowlands.)
Oileáin Bhriotanacha är irländska för Brittiska öarna (vilket rent geografiskt faktiskt inkluderar Irland). Oileáin Bhriotanacha låter stenhårt (som ett dödsmetallband) men det är lite svårt att skriva in i webbläsaren. Dessutom är begreppet Brittiska öarna politiskt laddat för irländarna* These Islands är då mer politiskt korrekt.
England-Wales-Irland-Nordirland-Skottland är ett väldigt långt namn. EWINS är kortare. Men ingen fattar ju nånting då. Dessutom är det omöjligt att få så korta domänadresser.
Dags att tänka utanför boxen. En Bumerang är formen vi cyklar i och dessutom börjar vi i Storbritannien och slutar i Storbritannien. Boomerang Buttocks kanske, med tanke på hur ont vi kommer ha när vi väl kommer fram? Låter dessutom som ett brittiskt punkband!

Nja, där var vi inte heller nöjda. Efter att ha tittat på kartan en gång till så föll poletten ned. Vi börjar i London och slutar i Edinburgh (som ligger i Lowlands). London-Lowlands fick det bli!

* Ur irländsk synvinkel är benämningen Brittiska öarna kontroversiell eftersom den uppfattas som partisk gentemot Irland eller som en antydan om att Republiken Irland fortfarande i någon mån skulle vara brittisk. Därför använder Republiken Irland i officiella sammanhang istället begrepp som dessa öar (these islands),[3][4] eller Storbritannien och Irland (Britain and Ireland). Även begreppet "Anglokeltiska öarna" (Anglo-Celtic Isles) förekommer, dock mest bland irländska emigranter i USA och Australien.[5][6]