För första gången i Cykelsällskapets historia inträffar det att en medlem fyller år på resande fot. Detta måste uppmärksammas! Men Kaj har inte ensamrätt på att fylla år idag.

Cyklingen mot gränsen mellan Irland och Nordirland (eller The North som vissa irländare föredrar att kalla det) skulle visa sig bli den absolut bästa cykeldagen så långt på den här resan.

Vi lämnade vår Rikets Sal-inspirerade Bed & Breakfast i Dundalk redan vid 09:30 för att hinna med de 10,5 milen till Belfast och ändå komma fram i rimlig tid för att hinna se staden under kvällen.

Första timmen ägnades åt att cykla uppför kullar och berg, på små vägar helt utanför lagens kontroll.

Osmo Tallo?

Vi mötte några få bilar och en lastbil. Denna tror vi nu var en smuggellastbil, för helt plötsligt, utan så mycket som en skylt eller gränskontroll var vi i Nordirland. Det märkte vi på att skyltarna angav miles istället för kilometer (som man använder på Irland) och att priserna på bötesvarningen för fortkörning återigen angavs i pund. Man märkte också att vi var i drottningens territorium eftersom husen var prydda med hundratals Union Jacks.

Runt 12-tiden började vi bli sugna på lunch och träffade en pensionerad tävlingscyklist vid namn Peter, som pratade med härlig accent. Var fjärde ord han sa var ”like”, som i ”you go there like, and ride the bike like, and eat like” och ”where are you guys from like, ah Sweden like, nice like”. Omedelbart hette han från detta ögonblick Facebookmannen (på grund av alla likes) i sann Cykelsällskapetanda.

Facebookmannen tipsade oss om två bra matställen som tyvärr bara visade sig vara öppna tisdag till söndag (det var måndag). Hungern tilltog och vi började gripas av panik.

Då träffade vi en annan munter herre vid namn Eamon som sade att vi bara behövde cykla en mil till Lurgan där det skulle finnas nåt att äta. Vi var hungriga men bet ihop.

Eamon hjälper oss.

Dinern i Lurgan var öppen, men maten var den hittills äckligaste. Och de hade slut på senap. Ketchupdränkta ”pommes flottes” mättande oss ändå så att vi orkade vidare.

Sen kom den ljuvliga biten av resan. I mil efter mil cyklade vi längs kanaler med fin asfalt och trevliga människor som hälsade på oss. Först fattade vi inte riktigt, nordirländarna knycker nämligen på huvet i sidled när de hälsar, istället för att nicka som vi gör. Så snart vi fattade att folk hälsade och inte skakade på huvudet åt oss, blev vi varma inombords. Här finns en liten video från en av kanalavsnitten:

Framme i Belfast

Vi hade pratat hela dagen om att det skulle vara härligt att komma fram till det Holiday Inn som vi bokat in oss på. Där fanns pool, gym och spa som vi siktat in oss på att använda. Men när vi kom dit hade de inte vår bokning. Det visade sig att vi egentligen bokat på Holiday Inn Express en kilometer bort från stadskärnan. Det var också helt okej men inte alls lyxigt.

Vi letade restaurant ett tag men på grund av examensdagarna var alla bra ställen fullsatta och därför käkade vi till slut på en amerikansk/italiensk kedja, med aerobicsmusik i högtalarna. God mat, äcklig öl.

Sen gick vidare på en liten pubrunda, som slutade på The Fly (eller Flôga som vi kallade det). Eftersom det var examensdagar i Belfast var staden full av glada studenter som spelade beer pong och dansade.

Vid ett tillfälle drog DJn igång låten Oops Upside Your Head. Då satte sig samtliga gäster på rader på golvet och drog igång en koreograferad dans. Vi blev ombedda att vara med på detta och accepterade. Tydligen är denna kulturyttring utbredd över hela Storbritannien och sker nån kväll på varje disco, just till denna låt.

YouTube är fullt av videoklipp på hur det ser ut:

Men vi har bara ett foto från när vi var med och dansade. Lite suddigt men ändå.

”Gå ut”-skjortan testar brittisk kultur.

När Flôga stängde var vi övertygade om Belfast var Nordirlands svar på Göttingen och bestämde oss för att besöka ett till ställe. Det blev discot Thomson’s Garage, ett disco som var Belfasts svar på klassiska Jäger i Karlstad. Stadens ungdomar blev återigen imponerade av Cykelsällskapets dansfärdigheter. Efter discot blev vi erbjudna att följa med på Gaf-party men avböjde vänligt med hänvisning till vår ålder och vårt cykelkall. Sen sov vi mycket gott i fyra timmar.

Fortsättning följer…

Grattis Pappa Engdahl & Pamela Anderson som fyller ungefär lika många år idag!
Pappa har tyvärr inte kunnat fångas på bild, så jag bifogar några Pamelabilder istället.