Då var cykelsällskapets resa slut för den här gången och det är dags att summera upplevelsen (vi kommer dock inte att sluta uppdatera bloggen för det, det finns fortfarande mycket att säga.)

Under Malmö-München-resan var det en hel del fokus på vår eventuella viktminskning, något som i år i stort sett helt uteblivit. Kanske beror det på de enorma mängder fish n’ chips, pizza, hamburgare och mac n’ cheese vi dragit i oss den här gången. För att inte tala om ölen. Jag började använda Untappd på resans första dag och har i skrivande stund registrerat 36 druckna öl (av 30 olika sorter!). Ändå hade jag en känsla av att jag tappat något kilo på resan, vilket helt förutsägbart visade sig vara fel när jag ställde mig på vågen här hemma och den visade samma vikt som innan vi åkte.

Något jag också gjort, nu när jag är hemma igen, är att nostalgiskt bläddra igenom bilderna från resan i min telefon. Där hittar jag några guldkorn som av olika anledningar aldrig tidigare publicerats på bloggen. Dessa vill jag givetvis dela med mig av. Lite som extramaterialet i en DVD-box.

Brother’s love någon gång i början av resan, kanske Oxford?

Sås-kaos på pub i Rhôs-on-sea där cykelsällskapet lunchar gräshoppor-style

Triumfens ögonblick på en kulle över Ayr, tagen genom DryBag:ens mjuka plastfilter

Ett jättestort tack till alla er som läst och kommenterat på bloggen. Ni har verkligen förhöjt upplevelsen och det har varit askul att blogga för er. Till nästa gång!

Under Cykelsällskapets förra resa utmärkte jag mig som den ende som köpt sin cykel på en cykelaffär (de övriga hade fått sina i diverse ”cykel på köpet”-kampanjer då de köpt tjock-tv på nittiotalet.)

Föga anade jag då att jag startat en trend som i år skulle kulminera i ett sällan skådat frosseri i svindyra cyklar och gear. Alla de övriga medlemmarna i sällskapet hade i år investerat i fjäderlätta lyx-cyklar som i princip trampar sig själva. Själv nöjde jag mig med min två år gamla trotjänare.

Dock kunde jag inte helt hålla mig från att investera i lite nya prylar, dels de jag skrivit om tidigare men också ett par nya pedaler som jag tänker berätta lite mer om.

Pedalerna i fråga kallas SPD-pedaler och inspirationen kom från att Joels nya cykel var utrustade med sådana från start. Även Johan E lät sig inspireras och utrustade sin Terva the third med dessa pedalernas Rolls-Royce.

Det fina med SPD-pedaler är att de har spännen som man knäppet fast cykelskorna i, så får man hjälp av kraften både i ned-tramp och upp-tramp. Nackdelen är att man sitter fast i pedalerna och därför måste komma ihåg att knäppa loss sig när man vill stanna (annars trillar man med panik i blicken långsamt åt sidan, vilket både jag och Joel fått erfara under resan.)

Pedalerna finns i olika utföranden men de varianter som vi valt har spännen bara på ena sidan så att man ska kunna cykla med vanliga skor också.

Det finns också två system: ett för landsväg och ett för mountain bike. Trots att vi kör mest landsväg har vi alla valt att köra på mountain bike-varianten då skorna för dessa är mycket lättare att gå i än landsvägsskor.

Såhär ser pedalen med spännet ut

Såhär ser sidan av pedalen utan spänne ut

SPD-skor för mountain bike, klossen gör att de går att knäppa fast i spännena och gummikanterna gör att de går hyfsat att gå i

Vi vaknade utvilade och glada i Ayr och åt lite frukost innan vi gav oss av. Det skulle bli regn igen sade väderprognosen, som lyckligtvis var helt felaktig. Efter att morgonmolnen skingrat sig blev det stundtals sol och folk vi pratade med sade att det här var fråga om starten på en värmebölja, som kommer till Skottland högst var tionde år.

Idag skulle det visa sig (och Google Maps hade redan skvallrat om det) att 4/5 av vägen var separata cykelvägar genom parker, golfbanor, längs stränder och genom skogar. Mysigt, för vi var sugna på att ta det lugnt, cykla i bredd och chit-chatta.

När det var dags för lunch cyklade vi in i lilla Irvine. Det såg ut så här:

Vi stannade till på The Old Town café och käkade Macaroni & Cheese som brukligt serverades med en stor tallrik pommes frites vid sidan. Ännu ett exempel på den nyttiga brittiska maten.

Vi frågade tanten på Old Town café om Enhörningen verkligen är Skottlands nationaldjur. Hon svarade:

– Yes, when I was a wee girl I had an imaginary unicorn, which I tied to my bed every night when I went to sleep.

Vän av ordning (bl.a. Linda B) kan undra om faktumet att hon hade en ”imaginary unicorn” betyder att alla andras enhörningar är verkliga. Men visst.

Cyklingen fortsatte sedan cykelväg upp och cykelväg ned tills vi kom till sjön Castle Semple Loch. Där var det dags för glass och lite vila i solen.

Vi tar det lugnt och äter glass vid stranden av Castle Semple Loch.

Strax efter solandet fick Johan E ett sug efter att köpa ännu en ny cykel. Lyckligtvis hyrde de ut cyklar vid besökscentret vid sjön, och den här modellen föll alla på läppen:

Johan E provar en ny cykel.

Johans nya cykel rymmer även Kaj.

Det enda som var lite trist var själva infarten till Glasgow. Staden är mycket stor till ytan och vi fick dela väg med den övriga trafiken den sista timmen. Till sist kom vi fram till vårt inte så lyxiga boende på Euro Hostel i Glasgow. Här kostar rummen 95 kr per natt, och cyklarna står säkert inomhus, så varför klaga på bristen på komfort?

När det var dags för middag övade Johan H (Spindeln) upp sina språkfärdigheter och fick tips av en tjej att maten var bra på The Butterfly and The Pig och det stämde verkligen. Ölen var också bra. Och Jazzbandet som spelade var inte så dumma de heller faktiskt.

Allt kul i Glasgow händer tydligen på restaurangtäta Bath Street, så dit gick vi och provade ett antal barer. Vi dividerade om vad vi skulle göra av resten av tiden på resan och fick den briljanta idén att låta den sjätte deltagaren på resan – ni som följer bloggen – bestämma hur vi ska göra. Vi är mycket spända på utgången av omröstningen.

Vi har fått in en hel del frågor från er läsare om våra smarta tekniklösningar som gör vår resa möjlig. Tackar som frågar. En av de största utmaningarna på en sån här resa är navigering och det ska jag berätta lite om nu.

Eftersom vi reser lätt så sköter vi allt digitalt med våra mobiler och det gäller också navigering. På min iPhone 5 kör jag Runkeeper för att registrera vår resa (tid, längd, rutt, osv). Dessutom använder jag den för att hitta vägen till nästa mål.

Vi letar oss fram i princip uteslutande med hjälp av Google Maps cykelvägbeskrivningar. Tyvärr finns dessa ännu inte i iPhone-appen utan jag använder deras mobila webb-app istället. Den funkar bra förutom att den är lite instabil och kraschar ibland.

Vanligtvis plockar vi fram en första vägbeskrivning på hotellet där vi har wi-fi och sedan kör jag med 3G-data aktiverat för att det ska funka under dagen. 3G-data har ju länge varit svindyrt i utlandet men nu är priset hos Telenor som jag har 79kr per dygn och delat på fem blir det ändå värt det.

Allt detta är egentligen lite för mycket för iPhonens batteri, så för att kunna köra en hel dag har jag köpt ett extrabatteri som kopplas in via den vanliga iPhone-sladden och kan ladda telefonen tre gånger. Batteriet laddar jag på nätterna i ett vanligt vägguttag.

Extrabatteri. Praktiskt!

För att alltid ha telefonen till hands har jag skaffat en iPhone-hållare. Hållaren sätts fast på styret och ett speciellt skal till telefonen gör att den går att fästa i hållaren. Smidigt!

Hållaren som sätts fast på styret

iPhone-skalet med grej som gör att telefonen går att sätta fast i hållaren

Såhär sätter man fast telefonen…

…och såhär ser det ut när den sitter fast

Men, tänker ni. Inte kan väl telefonen överleva en storm när den sitter sådär? Blir den inte totalförstörd vid första regndroppen? Jo, det skulle den bli. Men det är inte direkt första gången vi cyklar hundra mil genom en europeisk stormakt, så vi har förberett oss med ett vattentätt alternativ som också går att fästa i hållaren på styret.


Såhär ser det ut, det vattentäta fodralet

In med telefonen like so

Klar att användas!

Lätt, eller hur? Måste säga att jag är extremt nöjd med setupen såhär långt. Google Maps leder oss på lite konstiga vägar ibland men i stort har det funkat väldigt bra och med lite sunt förnuft kan man välja alternativa vägar på egen hand om den föreslagna känns dålig på något sätt. Runkeeper funkar i stort sett felfritt och med extrabatteriet kan jag hålla telefonen igång från tidig morgon till sen kväll utan att behöva tänka på att spara på kraften.

Nu när vi ändå är i Dublin kunde jag inte låta bli att gå förbi Jameson-distilleriet och hälsa på mr Jameson i form av en 18-årig limited reserve.

Mr Jameson. Alltid lika belevad och behaglig, så även i sitt eget hem. Givetvis.

Enligt Runkeeper brände vi 5589 kalorier på gårdagens cykeltur. Då åt vi visserligen säkert 4000 kalorier också men ändå. Dessutom klättrade vi sammanlagt 3539 meter. Det är nästan ett Fuji det.

Nu äter jag en kaka

…eller ”Blowin’ in the Wind

Idag var dagen när vi var tvugna att cykla de ca 12,5 mil som återstod av vägen till Holyhead för att imorgon hinna med den färja som vi bokat och betalt för i förväg. Idag var också tredje dagen på rad vi behövde cykla dryga tolv mil på en dag. Idag var dessutom dagen då ett riktig jävla oväder drog in över Wales.

Vi hade oddsen emot oss men vi fixade det. Fika med nybakade scones på förmiddagen förbyttes till mil efter mil längs den Walesiska kusten i piskande regn och stenhård motvind och middag på stående fot på en take-away chinarestaurang.

Hål i väggen med mat.

Vi spexar framför menyn. Några mer än andra.

På chinarestaurangen såg vi också till att prova den brittiska delikatessen ”Fried Marsbar” (ja, alltså en Mars i frityrsmet. Friterad givetvis). Vi tänkte att om vi någon gång skulle äta den och överleva så skulle det vara idag (med den förbränning vi fått upp). För att ändå vara på den säkra sidan så delade alla fem på två stycken.

Det var (faktiskt) väldigt gott

På vägen cyklade vi också förbi den fina staden Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch. För att kunna komma vidare i livet valde vi att kalla stället för dess korta namn: Llanfairpwllgwyngyll.

Här är två snabba foton. Vi minns inte riktigt varifrån på vägen, eftersom vi var rätt så knäckta av vinden.

En snygg borg.

En fin hamn.

När vi tillslut var framme vid halv tio-tiden, efter att ha kysst marken utanför vandrarhemmet i Holyhead, gick vi ner på stan och tog en öl på en pub och åt pizza på en pizzeria. Sen gick vi hem. Imorrn blir det 8:55-färjan till Irland och vi känner ingen större sorg när vi nu lämnar Wales bakom oss.

”Gör nåt kul så tar jag en bild till bloggen”

Joels fötter var lite renare än hans ben, efter en hård regnig dag vid kusten

Efter en god natts sömn börjar vi dagen ganska sent idag. Vid halv nio intogs en stadig engelsk frukost på vårt b&b.


Därefter har vi dividerat fram och tillbaka över våra ruttalternativ för dagen. Här är kandidaterna:

Den långa vägen, 14,7 mil men förmodligen bättre cykelväg och mindre kullar

Den korta vägen, 12,4 mil men förmodligen mer bilväg och mer kullar

Inget slutgiltigt beslut är fattat men vi lutar åt det långa alternativet, för Joel gillar att köra långt och ingen av oss gillar att bli omkörda av lastbilar på smala och hårt trafikerade landsvägar.

Förtruppen har hållt bra tempo och avverkat de första sex milen på ungefär fyra timmar, helt enligt plan. Om inget oförutsett händer är vi vid målet i Church Stretton vid halv sju-tiden ikväll. De två skäggiga sengångarna som jagar oss har, som ni förstår, inte en chans att komma ikapp.
Lunch i solen i Martley. Bananen i Kajs hand är minsann stor som Edward Bloms… Äh, glöm det.

Frukostidyll i Victorias lägenhet. Mums!

Hennes hemlighet var att hon gömt besticken i lådor i matbordet. För er som undrar alltså.