Nu åker vi färja mellan Holyhead och Dublin. Färjan är gamla goa Stena Nordica.

Här njuter vi av livet som riktiga lyxkryssningspassagerare:

Johan H får massage. Mmm.

Schhh, han sover.

Going for the big one (och då menar jag frisyren)

Kaj kör snabb cykel nuförtiden.

Efter våra fyra raska mil vid lunch hade vi fått hybris och siktade på att vara framme vid dagens mål runt 21 (outtalat var detta var dock).

Tyvärr stod det klart efter cirka 30 minuter att det var ungefär 4 mil vi hade i kroppen totalt idag. Alla reserver verkar ha tagit slut under gårdagen och den tidigare så dynamiska femmon som kallas Cykelsällskapet cyklade nu mot walesiska gränsen i långsamt tempo.

Men halvvägs upp i ännu en mördarbacke tändes hoppet i bröstet ändå. Vi hade nått Wales!

Croeso i Gymru betyder Välkommen till Wales. Egentligen heter Wales ”Cymru” på walesiska men efter vissa stavelser (treiglad meddal) blir det istället G. Detta gäller efter stavelserna AM, AR, AT, GAN, TROS, TRWY, WRTH, DAN, HEB, HYD, O, I och Ei.

Att cykla i Wales är fantastiskt vackert. Slående landskap, vrinfina byar och underbar natur. Men problematiskt nog innebar bytet av land både att vi inte längre förstod vad det stod på skyltarna, och dels att Eriks kartapp/Google Maps helt totalt ballade ur. Dessutom började folk titta snett på oss. Pensionärerna skrattade rått och högljutt när de såg oss i våra fina cykelbyxor och frågade: ”Is this some kind of fashion statement?!” och de lite yngre lokala ortsborna stack ut huvudena ur bilfönstret och skrek: ”FAGS!” efter oss. Allt detta ledde till att vi cyklade väldigt vilse.

Men att vi var vilse visste vi ännu inte när vi kom fram till Pontcysyllteakvedukten, en akvedukt som leder Llangollenkanalen över floden Dees dalgång, mellan byarna Trevor och Froncysyllte. Akvedukten, som räknas som ett världsarv av UNESCO, stod klar 1805 och är den längsta och högsta akvedukten i Storbritannien.

Byggd 1805 alltså.

Ganska högt eller hur?

Eftersom vi missat att vi egentligen skulle korsat dalgången på en modern väg några kilometer söderut trodde vi att det var självklart att vi skulle korsa akvedukten. Så på en fyra meter bred bro, där vi samsades med både båtar (som tog 2,5 meter av utrymmet) och några gångtrafikanter drog vi våra cyklar i långsamt tempo. Svindel infann sig. Men det var också häpnadsväckande vackert. Så vi spelade in lite film.

Påverkade av svindel och världsarvets maffighet bestämde vi oss för att följa Pontcysylltekanalen även på andra sidan dalgången. Vi konstaterade att det här var den finaste cykelrutt vi någonsin åkt på. Efter 30 minuter insåg vi också att vi åkte åt helt fel håll.

Efter att ha cyklat tillbaka och hittat rätt väg började vi bli hungriga. Klockan var runt 18 och vi hade bara kommit sex och en halv mil. Vi öste därför på tills vi äntligen vid åttarycket kunde käka på puben Holly Bush i Cefn-y-Bedd. När vi väntade på maten insåg vi att det började mörkna och att vi aldrig skulle orka/hinna till Rhyl vid kusten innan midnatt. Vi bestämde oss därför för att hitta något närmare.

Genom att googla efter Bed & Breakfasts i närheten av Mold, lyckades vi hitta The Old Mill som låg två och en halv mil norrut.

Efter att ha käkat lade vi manken till och tävlade med mörkrets intrång. Mörkrets intrång vann. Nu fick vi verkligen nytta av våra dyra cykellampor. Tillslut kom vi i alla fall fram. Efter en dusch och en redig whisky bestämde vi oss för att gå upp 07:30 imorgon bitti. Vi har 14 mil kvar och en färja att passa. God natt!

Vårt Bed & Breakfast ”The Old Mill” i dagsljus.

Vi har redan tagit oss en tredjedel (tror vi) av vad vi (kanske) ska cykla idag. Närmare bestämt 4,2 mil av sträckan. Vi ligger stundtals parallellt (eller pararrellt beroende på vem som säger det) med Wales gräns.

Vi var valt att ta en hybridväg, rutt 1 på kartan.

Nu lunchar vi i lilla Knockin på The Bradford Arms. Köttbullar med mos, Lasagne och veggoburgare blir det.

Cykelsällskapet är lite slitna efter dryga fyra mil i högt tempo. Dessutom: vinägerläppen slår till på Erik precis som fotot tas. Uuu va surt.

Johan E och jag (Joel) cyklar på och ligger antagligen fortfarande 2 timmar efter de andra.
Vi bestämde oss för att luncha, klockan är två, när vi såg den här skylten:

På skylten: Lejonet. På marken: Gripen.

Johan tog chili con carne, Joel tog omelett. Både valde dubbla Doom Bars.

Till Kaj, Johan H och Erik som ligger långt framför oss vill vi hälsa:

Det som är lite problematiskt med att ha årets modell av cykel är att cykelaffärerna inte har hunnit beställa hem reservdelar. Men Cotswold Cycles hade som tur vad ett ex som de hittade efter att ha letat i 20 minuter. Här håller Tony stolt upp reservdelen:

Inte bara bra på cyklar. Bra på skägg också.

Tydligen är det meningen att växelörat ska gå av, för att rädda resten av växelsystemet. Tyvärr hade cykelbutiken ju bara ett ex, så får vi hålla tummarna att örat inte behöver offra sig för systemet igen.

Cykeloraklet Brian hade absolut gehör för min cykel och gav den 20 minuters ljuvlig service:

Brian tar hand om cykeln.

Växelörat sitter där det ska.

Vi passade på att köpa lite pick-me-ups för det hårda passet framför oss. Proteinbars och energigel.

Johan E, Brian och Joel utanför Cotswold Cycles.

Vid klockan 11:30 kunde vi äntligen lämna Moreton-in-Marsh och ta upp jakten på de andra. Vi beräknade att de hade 2,5 timmes försprång men att de antagligen äter lunch längre än oss.

Klockan är 10. Vi (Joel och Johan E) är i cykelaffären och ska köpa växelöra. Verkar inte helt lätt att hitta. Personalen trooooor de har en ”nånstans”.

Det är viktigt hur man ser ut på semestern, eller hur? Jag har därför bestämt mig för att ägna ett halvseriöst inlägg åt en alldeles speciell skjorta: den berömda ”Gå ut”-skjortan.

Skjortan som inhandlades år 2006 har nämligen varit med som enda skjorta i min packning på samtliga Cykelsällskapetsemestrar. En klassiker i sammanhanget således.

”Gå ut”-skjortan debuterar på stugfest utanför Åhus på Stockholm-Malmö-resan 2006.

”Gå ut”-skjortan hälsas välkommen vid svenska konsulatet i St Petersburg 2009.

”Gå ut”-skjortan festar med gothare i tyska Göttingen 2011.

”Gå ut”-skjortan är ute och slirar i Oxford 2013.

Vilken enastående kvalitet! Både på skjortan och detta blogginlägg.

Att flyga med cykel är inte världens enklaste sak. Eller jo, det brukade vara det. På våra tidigare resor har vi inte haft några som helst problem. I St Petersburg var det ju lätt att flyga hem eftersom våra cyklar hade blivit stulna natten innan. Och senaste gången vi var iväg var det enkelt att flyga, bara att vrida styret, ta av pedalerna och slutligen ta ur luften ur däcken. Flygbolagen tog hand om cyklarna och hade inga problem med det. Visserligen trashade Norwegian cyklarna något (en växel, en broms och en pedal blev sneda) på flyget mellan München och Arlanda, men ändå, det var relativt problemfritt.

Men nu verkar detta ha ändrats. I villkoren när vi köpte flygbiljetter med British Airways stod det ”We will accept non-motorised bicycles of all dimensions provided they are packed in a recognised bicycle bag.” Vad är då en ”recognised” väska?

Genom att surfa runt i en timme på British Airways ganska kassa sajt uppnår man ingen ytterligare visdom i frågan. Vi har provat. När man ringer British Airways så läser de innantill från hemsidan och kan inte ge något kvalificerat besked. Kontentan är att man får dyka upp på flygplatsen och så får man ta med cykeln om väskan är bra nog.

Jag kollade vad det fanns på marknaden. Det finns både soft-case och hard-case (väger mellan 5 och 15 kg och kostar mellan 600 och 2000 kr) till cyklar men båda varianterna förutsätter att man kan ha cykelväskan nånstans medan man är ute och cyklar och sen använda den igen på hemflyget. Men för Cykelsällskapet som inte ska flyga hem från samma stad som vi flyger till, blir detta ett stort problem.

Man kan också hyra cykelväskor för 350 kr enkelt flyg, men bara mellan stora flygplatser och mellan Edinburgh och Skavsta funkar detta inte.

Efter att ha googlat i över 2,5 timme lyckades jag hitta till den brittiska cykelorganisationen CTC – The National Cycling Charity som har engagerat sig i frågan. De har tagit fram en plastpåse av 6 millimeters polyetenplast som har en massa fördelar. Dels ser flygpersonalen att det är en cykel i väskan/påsen, dels väger den bara 800 gram. Och för att övertyga diverse incheckningspersonal att det faktiskt är en ”recognised” cykelväska så har man låtit tillverka ett certifikat som säger att det är en riktig cykelväska. Som grädde på moset har man lyckats få Drottning Elisabeths sigill på certifikatet. Inte så troligt att anställda på British Airways skulle sätta sig upp mot det 🙂

Jag lyckades hitta plastpåsarna till försäljning för 118 kr styck på Wiggle.co.uk och beställde hem 5 stycken. Erik skrev ut de fina certifikaten i fyrfärg!

Här är några bilder från inpackningen:

Och hur gick det då? Jo, som en dans. Vi fick visserligen betala 400 kr per cykel, men vi behövde inte ens visa de fina certifikaten (vi känner ändå en viss besvikelse inför detta faktum).

Cyklarna möttes av två vakter och fick åka den gröna hissen till bagageservice. Inte illa!

Om du ska göra det här själv, ta god tid på dig, det var inte turbotempo på proceduren. Från början av cykeldemonteringen till incheckade cyklar tog det 1,5 timme.

Nu tar vi en öl vid gaten och flyget går om 45 minuter.

Trogna fans av Cykelsällskapet har insett att det inte är en slump att våra resor har så klatschiga, underfundiga och rent briljanta namn. St Eriksplan – St Petersburg följdes upp av Malmö – München, och när vi skulle bestämma var vi skulle åka denna gång, var vi inne på att hitta en lämplig sträcka mellan två ställen som hade liknande namn. Men efter att istället valt rutt på andra premisser, fick vi anpassa namnet efter resan. Den svåra frågan ställdes: Vad ska resan heta? Så här gick resonemanget:

Den här gången handlar det inte så mycket om att cykla från punkt A till punkt B så kanske skulle det vara enklare att inte tänka så mycket ortsnamn? Vi hade redan inofficiellt pratat om resan som en ”Tour de Grand Bretagne” och när vi googlade visade det sig att det redan finns en sådan ”på riktigt” men som givetvis heter Tour of Britain på engelska. Men kanske skulle man kunna kalla resan för något som anspelade på det ändå, t.ex. The (Unofficial) Tour of Britain eller The (Other) Tour of Britain?

Nja, det kändes inte riktigt rätt. I alla fall inte lika klatschigt som vi tänkt oss, så vi fortsatte med dessa namnalternativ:

London-Edinburgh är ju korrekt men det låter inte coolt. Det låter som en ganska kort sträcka också och vi vill ju framstå som riktiga superhjältar.
Heatrow-Highlands – låter lite coolt men är rent geografiskt felaktigt eftersom vi aldrig åker till ”The Highlands”. Både Glasgow och Edinburgh ligger i Skottland (som ofta lite slarvigt kallas The Highlands), men faktiskt inte i området Highlands (utan logiskt nog i Lowlands.)
Oileáin Bhriotanacha är irländska för Brittiska öarna (vilket rent geografiskt faktiskt inkluderar Irland). Oileáin Bhriotanacha låter stenhårt (som ett dödsmetallband) men det är lite svårt att skriva in i webbläsaren. Dessutom är begreppet Brittiska öarna politiskt laddat för irländarna* These Islands är då mer politiskt korrekt.
England-Wales-Irland-Nordirland-Skottland är ett väldigt långt namn. EWINS är kortare. Men ingen fattar ju nånting då. Dessutom är det omöjligt att få så korta domänadresser.
Dags att tänka utanför boxen. En Bumerang är formen vi cyklar i och dessutom börjar vi i Storbritannien och slutar i Storbritannien. Boomerang Buttocks kanske, med tanke på hur ont vi kommer ha när vi väl kommer fram? Låter dessutom som ett brittiskt punkband!

Nja, där var vi inte heller nöjda. Efter att ha tittat på kartan en gång till så föll poletten ned. Vi börjar i London och slutar i Edinburgh (som ligger i Lowlands). London-Lowlands fick det bli!

* Ur irländsk synvinkel är benämningen Brittiska öarna kontroversiell eftersom den uppfattas som partisk gentemot Irland eller som en antydan om att Republiken Irland fortfarande i någon mån skulle vara brittisk. Därför använder Republiken Irland i officiella sammanhang istället begrepp som dessa öar (these islands),[3][4] eller Storbritannien och Irland (Britain and Ireland). Även begreppet "Anglokeltiska öarna" (Anglo-Celtic Isles) förekommer, dock mest bland irländska emigranter i USA och Australien.[5][6]