Jag hade egentligen inte tänkt skriva så mycket mer här på bloggen men en incident har uppstått så jag behöver ventilera ännu en gång.

I min epilog gottade jag mig i hur problemfritt min cykel har betett sig under och efter resan, till skillnad från förra gången. Men det verkar som att universumet bestämt sig för att, istället för att portionera ut roligheterna i hanterliga små doser, baka ihop allt till en stor bulle av bajs för att råda bot på min hybris. Natten till idag blev nämligen min cykel stulen.

Istället för cykel; förbittring.

Jag antar att jag får vara tacksam för att det inte skedde alldeles innan eller under resan. Såhär i efterhand har det inte fullt så stor effekt på mitt liv (även om jag nu är cykel- och SL-kortslös). Men det har ju fler dimensioner än så. Det jobbiga med logistiken kring att fixa en ny cykel med alla tillbehör, till exempel. Jag har ju hunnit vänja mig vid en viss standard och att uppnå den innebär bevisligen en del hattande. Det tog mig t.ex. c:a en månad och ett besök hos Sifverts skruv innan jag fick på stänkskärmarna. Bara tanken på detta höjer min puls ansenligt.

För att inte tala om det jobbiga i att ilskan inte kan riktas mot någon speciell person, utan bara mot någon diffus filur av så låg karaktär att hen utan problem tar något som tillhör någon annan.

Men trots all min klagan kvarstår faktumet att den svarta hingsten är borta. Jag kommer antagligen inte återse honom. Det är det som är det riktigt bittra med det hela. Tack, du okände niding.

Farväl, dyre prins.

Det är dags att göra som seden kräver och summera mina intryck från och efter resan. Vi måste också prata lite mer om Edward.

Hur trevlig och fantastisk förra resan än var så skulle jag vilja påstå att den här var snäppet bättre. Sammantaget har det varit en fröjd blandat med en hel del jobbiga inslag. Jag skulle inte byta bort en sekund.

Om man ska lyfta fram något så är det väl dels hur trevliga all lokalbefolkning har varit (om man bortser från de som skrikit ”faggots” efter oss från sina bilar). Fördomsfull som jag är hade jag förväntat mig ett lite mer barskt mottagande men det har nästan utan undantag varit glada miner. Skönt att man kan utmana sina förutfattade meningar ibland.

Jag har hittills (ta i trä) inte drabbats av lika grava problem som efter Münchenresan. (Det var ju för övrigt dessa som startade det här med att skriva epiloger.) Överlag har jag klarat mig ganska bra från cykelproblem. Istället är det kroppen som satt sig lite på tvären. Mest framträdande är mina hälsenor som ömmade ganska illavarslande några dagar i Wales. Huruvida det blev bättre av att jag sänkte sadeln, använde lite Voltaren, skaffade stödstrumpor eller iklädde mig i Ken Fowleys cykeljacka förtäljer icke historien.

Dressed for success.

Nu när jag ändå börjat lägga upp bilder så kan ju även jag bidra med lite extramaterial. Problemet är att jag inte har så många. Jag är alldeles för upptagen med att vara närvarande i situationen för att tänka på att fota. Men några dokumenteringar blev det allt.

Panoramafunktionen gör underverk med Johans anlete. Joel får skylla på något annat.

Låt oss kalla den här bilden Debila i Dublin.

Det roliga i detta klipp är Johan E:s gestaltning av rapparen Sisqó.

Och så var det ju det här med Edward Blom. Som du kanske märkt har vi i tid och otid refererat till honom under resans gång. Varför, säger du nog? Tja, varför inte? I princip lever vi lika hedonistiskt som han med skillnaden att vi cyklar hela dagen, medan han sköljer ner gåslever med Amaretto. Och såhär i efterdyningarna av James Gandolfinis bortgång började vi fundera på om inte Edward utmanar sitt öde lite väl mycket. En kropp klara ju bara så mycket svulstigt leverne innan den ger upp (Lex Elvis).

Slutligen gör jag som (nästan) alla andra och tackar för supporten under resan. Det är en jäkla skjuts när man är ute på vägarna att folk visar intresse. Och händer något knas är det skönt att kunna tänka att det här blir bra blogg*. Stort tack ska ni ha!

PS. Viktfrågan var det ju också. Johanna hävdar att jag tynat bort men det känns som ren och skär lögn. Det kan inte vara möjligt med tanke på de edwardianska (yes! en gång till) excesserna vi hängivit oss åt.

*Jahaja. Detta hade Joel redan vidrört i sin epilog. Alltid ska han vara först.

Irn-Bru [ˈaɪ.ərn ˈbruː] (av engelska iron brew ”järnbrygd”) är Skottlands populäraste kolsyrade läsk med koffein.

Som de insupare av lokal kultur som Cykelsällskapet ändå är, har vi helt gått över till IRN-BRU från första stund vi landsteg vid Skottlands blåsiga och regniga kust.

Den pissgula drycken produceras av det Glasgowbaserade bryggeriet A.G. Barr plc och säljs främst i Storbritannien, Irland, Kanada och Australien, men är även populärt på det europeiska fastlandet. I Skottland har Irn-Bru länge sålt bättre än Coca-Cola, men på senare år har Coca-Cola hunnit ifatt. Dess framgångar har lett till spekulationer om att Coca-Cola Company eller Pepsico skulle köpa upp A.G. Barr. Dock är Irn-Bru fortfarande den tredje bäst säljande drycken i hela Storbritannien, efter Coca-Cola och Pepsi.

Kulturen och mytbildningen kring Irn-Bru är påtaglig i Skottland. Enligt en populär myt är Irn-Bru mer populär i Ryssland än i Skottland. Detta är inte sant; försök att lansera Irn-Bru på den ryska marknaden har knappast gått spektakulärt bra.

Irn-Bru är populär som lindring av baksmälla. Drycken används även som groggvirke till vodka och skotsk whisky. Flera försök att sälja alkoholhaltiga drycker baserade på Irn-Bru har dock misslyckats.

När McDonald’s öppnade sin första restaurang i Glasgow fanns Irn-Bru inte med på menyn. Många skottar såg detta som en förolämpning, och en kampanj startades med målet att drycken skulle serveras där. McDonald’s gav så småningom med sig.

Här kommer lite bildbevis på inmundigandet av IRN-BRU:

IRN-BRU på cykelpaus.

En runda med IRN-bmb (Jägermeister och IRN-BRU).

Enstaka IRN-bmb

För att beskriva hur det smakar ger vi er en skärmdump (som kom upp just då vi sökte på det) från engelskspråkiga Wikipedia:

Vi är i Glasgow, vilket du kan läsa mer om senare ikväll/imorgon bitti.

Alla vägar leder till Edinburgh. Men frågan är hur och när? Som vi ser det har vi tre alternativ och vi behöver er hjälp att fatta ett beslut. Och vi behöver det senast imorgon, torsdag klockan 10:00.

Vilka är då valen? Jo:
1. Vi stannar en dag till här i Glasgow. Det verkar trevligt och vi får lite välbehövlig vila. Sedan drar vi till Edinburgh och flyger hem morgonen efter. Innebär att vi missar Perth och därmed cyklar i ett, enligt uppgift, åtta timmar långt industriområde. Kan innebära mer festande där ”Gå ut”-skjortan är inblandad. Dessutom spelar ju Bon Jovi här ikväll…

2. Vi håller oss till originalplanen och lämnar Glasgow redan imorgon. Då drar vi till Perth för att sedan cykla rakt neråt till Edinburgh och åker hem morgonen efter. Innebär mycket backar, fina naturbilder och ont i den kollektiva röfven men inga roliga partyanekdoter.

3. Vi lämnar Glasgow imorgon och drar raka vägen till Edinburgh. Då får vi tid över till att gå och raka oss samt till att besöka fina monument samt gå ut i Skottlands huvudstad. Det innebär alltså mindre naturskildringar men däremot lite lokalhistoria och festreferat.

Edit: Röstningen är nu avslutad och vi håller på med ett blogginlägg om resultatet.

Efter att ha sovit c:a fyra timmar gick vi upp för att klämma in en rundtur i Belfast. Givetvis betydde det att vi fick kortare tid på oss att ta oss till färjan, vars exakta läge vi inte hade koll på. Cykelturen genom Belfasts ganska stora hamn blev alltså en svettig en, kryddad av förebådande regn och blåst.

Båten, denna gång Stena Lines Superfast VII, hade kasst wifi så de inplanerade blogginläggen om vägen till Belfast och om vad som skedde där, blev uppskjutna. Vi ber om ursäkt för bloggpausen.

Väl framme i Skottland möttes vi av den storm vi sett på väderleksrapporten. Det gick knappt att ta sig av båten. Lyckligtvis skulle vi åt andra hållet så vi fick oss resans första medvind. Och vilken vind, sedan. Hade det inte varit för den så hade vi inte klarat första backen. Man kan säga att Skottland levde upp till myten om sig själv direkt.

Efter ungefär en timma nådde vi genomsura byn Ballantrae (du kanske känner till den byn om du läst din Robert Louis Stevenson), där vi fick i oss lite kaffe (de serverade ingen mat innan fem). Efter att ha fått upp kroppstemperaturen till en dräglig nivå åkte vi vidare. Vi hade inte kommit långt innan Johan E bestämde sig för att misären behövde förstärkas. Det fixade han enkelt genom att skaffa sig en punktering i blåsten och regnet. De andra i sällskapet passade också på att fira mig med en serenad. Det var fint:

Vår färd gick vidare längst kusten. Vi käkade lunch i Girvan (vi såg dock inget hårigt träd) vid klockan sex (!) och passade då på att torka det mesta av vätan. Och när vi kom ut hade regnet slutat också. Fantastiskt! Vi firade detta med att ge oss upp i kullarna och ta lite fina naturbilder.

Mulet men vackert.

Vi lyckades också cykla förbi både en och annan gammal ruin, vilket var trevligt.

Klockan nio stannade vi vid en milsten (eller något) och spanade ut över dagens slutdestination Ayr.

Fotosession vid milstenen i Ayr.

Stallone Svedese – eller som vi kallar honom: Spindeln.

Det kändes otroligt mäktigt. Sedan rullade vi in i staden via den fina strandpromenaden och hittade vårt BnB. Efter en öl på puben Wallace (Tack, Ethel!) kände vi att vi behövde vår skönhetssömn och beslutade oss för att gå och lägga oss.

Personligen tycker jag att min födelsedag blev precis så som jag önskat mig; grå, tung och mycket trevlig.

Johan H och Naturen.

Foto på Joel som fotar Johan H och naturen. Fraktalt.

Med tunga hjärtan skickade vi hem WAGsen imorse. Det bar oss emot men det var också dags att åka vidare på vår odyssé. Den kom dock av sig omgående då vi låste in oss i garaget. Efter diverse flyktförsök och en hel del väntan löste det sig och nu var vi på väg igen. Vi hann dock bara tre meter innan Johan E fick punktering. Med den ordnad på mejade vi vår färd ut ur Dublin. Man måste ändå ge irländarna att de vet hur man drar en rak väg. På hela dagen har vi nog inte svängt mer än tio gånger.

Raka spåret.

Efter c:a en timme stannade vi och åt lunch på ett ställe som lyckats med konststycket att eliminera all smak ur sin mat. Detta kompenserades av att mängden som varje portion bestod av var av Edward Blomska mått. Se bara:

Mums!

Ungefär halvvägs mellan Dublin och Dundalk ligger staden Drogheda som bäst beskrivs med färgerna brunt och grått. För att ytterligare rama in stämningen bjöds vi på ett skyfall och fick söka skydd i en livsmedelsbutik.

Men det var inte bara regnigt och grått.

När regnet lättat körde vi vidare och kom fram till Dundalk vid sexsnåret. Vi checkade in på Fairlawn BnB, som såg ut som Rikets sal.

”Välkommen in, mina barn.”

Fairlawns personal rekommenderade oss att besöka baren Sexton för kvällsmat, vilket vi gjorde. Det var raka motsatsen till dagens lunch. God mat, trevlig personal och sammandrag av dagens matcher i Hurling samt Gaelisk fotboll underhöll oss hela kvällen lång. I morgon kör vi till Belfast.

PS. Vi passade också på att städa Justin’s gaf, något som antagligen inte gjorts sedan Påskupproret 1916.

Detta är ju inget som inträffat just precis nu (utan snarare strax innan resan) men det är först nu vi behandlar ämnet. För första gången någonsin har cykelsällskapet fått en sponsor!

Glasögonmärket Oakley var snälla nog att donera fem par Radarlock Path som vi använder när vi susar fram längst vägarna. De är kanske inte av en modell som någon av oss skulle välja att bära på stan men för cykling är de ypperliga. De håller insekter borta från ögonen, dämpar vinden när vi susar fram i otrolig fart och funkar även bra mot piskande regn. Dessutom kan man byta linser efter rådande ljusförhållanden. Som du (kanske) ser här på bilden har vi fått svarta och röda glas.

Tack, Oakley.

Dublin 1, Cykelsällskapet 0. Efter att ha lämnat Justin’s gaf åkte vi ner till garaget för att hämta cyklarna. Vi glömde dock ta med dörröppnaren och lappen med koden så ingen av utgångarna är användbara. Vi får inte heller tag på Justin. Bra start.

Fast om du läser detta så förstår du nog att det har löst sig. Nu kör vi!

Jo, när vi inte tar panoramakort så går vi på barrundor i Temple Bar-området. Detta är ett nöje som vi delar med c:a 100% av Dublins unga befolkning och många andra besökare.

Oklart.

Det finns också en indisk restaurang (se förra inlägget) som man kan äta på, vilket man gärna gör innan man beger sig ut på mer äventyr.

Sedan går man till lite olika ställen och dricker Long Island Ice Tea-drinkar på tapp.

2 drinkar för 10 Euro. Japp.

Sen dansar man så att de övriga i baren undrar vad det är för fel på en.

Det utökade Cykelsällskapet har dansat i baren. När första personen druckit upp sin Long Island Ice Tea, så ställer alla sig i kaptenspositionen. Den som fattar sist måste halsa sin drink. Notera även Joels karakteristiska svetthjärta (på ”Gå ut”-skjortan).

Sen går man på pub och kollar på irländska trubadurer i tre minuter. För att höja stämningen ställer man sig istället i trapphuset och tar gruppfoton.

Sen dricker man Jägerbomber eller (irländskt) kaffe. Sen går man på ett disco med 2000 pers i tre våningar. Där visar man att svenskar dansar bäst i Europa.

Till slut blir man dock så trött att man knappt kan hålla sig vaken och stapplar hem. Sedan går man och lägger sig och sover. Sedan vaknar man och bloggar om det.

Detaljstudie. Han är tillbaka.

Eftersom både jag och Johan H upplevt ansträngning i hälsenorna har vi köpt stödstrumpor. Nu kommer vi förhoppningsvis hålla ända till Edinburgh.

Varsitt stöd på varsin fot. Kajs blånagel är från förut medan Joels min skaffades c:a fem minuter innan kortet togs.