Då jag inte tidigare cyklat några längre sträckor var det riktigt nervöst inför avresan. Skulle jag hänga med i tempot? Skulle mitt onda knä hålla? Skulle jag bryta ihop? Alla farhågor infriades i början av resan och ett tag funderade jag till och med på att hoppa av i Wales. Men min inställning och fysiska status ändrades successivt och på den sista etappen (de sista 12,5 milen) innan ankomsten till Holyhead började jag se tjusningen i att sitta på en cykel under större delen av dagen. Denna dagsetapp var en riktigt pissig dag med ihållande regn och blåst. Vid ett tillfälle efter att ha cyklat runt en udde möttes vi av en extrem motvind som gjorde att vi knappt kom framåt. Joel utbrast då ”is this all you got!” med hänsyftning till högre makter och vi kunde bara skratta åt misären som jag, så här i efterhand, tror stärkte oss. Ölen var god den kvällen (också)!

Namnet ”spindeln” kräver en förklaring. Under resans gång drog Joel och jag oss till minnes en situation som inträffade på restaurang Mellis på södermalm i Stockholm för cirka tio år sedan. I baren träffade vi Bosse (70-80 år) som delade med sig av sina livserfarenheter, bl.a. att han vid ett tillfälle mött en viss Mr Hemingway. Bosse, som var ganska rund under fötterna, började av oklar anledning kalla mig för ”spindeln” ( på bred gammal hederlig söderdialekt) ” är det du som är spindeln, spindeln utan nät?”. Så under resan när historien väl var berättad fick jag heta ”Spindeln” eller ”spindelmannen” med Bosses härliga dialekt som referens.

Som ni förstår av bloggen så har resan bjudit på många trevliga stunder som jag är väldigt tacksam för. Jag vill avsluta med att tacka er som följt oss under resan och framförallt vill jag tacka mina ”cykelbuddies” som jag lärt känna ännu bättre och dessutom lärt mig blogga (på nätet Bosse!). Angående vikten så fortsätter jag att boxas i lätt weltervikt.

/Spindeln