Kategoriarkiv: Bloggen

De fyller år 2!

För första gången i Cykelsällskapets historia inträffar det att en medlem fyller år på resande fot. Detta måste uppmärksammas! Men Kaj har inte ensamrätt på att fylla år idag.

image
Robert Broberg (73år)

image
Herman Hesse (1877-1962)

image
Kaj (33år)

image
Richard Bruch (1946-2011)

Dundalk-Belfast (Nordirlands Göttingen)

Cyklingen mot gränsen mellan Irland och Nordirland (eller The North som vissa irländare föredrar att kalla det) skulle visa sig bli den absolut bästa cykeldagen så långt på den här resan.

Vi lämnade vår Rikets Sal-inspirerade Bed & Breakfast i Dundalk redan vid 09:30 för att hinna med de 10,5 milen till Belfast och ändå komma fram i rimlig tid för att hinna se staden under kvällen.

Första timmen ägnades åt att cykla uppför kullar och berg, på små vägar helt utanför lagens kontroll.

20130702-123458.jpg

20130702-123508.jpg
Osmo Tallo?

Vi mötte några få bilar och en lastbil. Denna tror vi nu var en smuggellastbil, för helt plötsligt, utan så mycket som en skylt eller gränskontroll var vi i Nordirland. Det märkte vi på att skyltarna angav miles istället för kilometer (som man använder på Irland) och att priserna på bötesvarningen för fortkörning återigen angavs i pund. Man märkte också att vi var i drottningens territorium eftersom husen var prydda med hundratals Union Jacks.

Runt 12-tiden började vi bli sugna på lunch och träffade en pensionerad tävlingscyklist vid namn Peter, som pratade med härlig accent. Var fjärde ord han sa var ”like”, som i ”you go there like, and ride the bike like, and eat like” och ”where are you guys from like, ah Sweden like, nice like”. Omedelbart hette han från detta ögonblick Facebookmannen (på grund av alla likes) i sann Cykelsällskapetanda.

Facebookmannen tipsade oss om två bra matställen som tyvärr bara visade sig vara öppna tisdag till söndag (det var måndag). Hungern tilltog och vi började gripas av panik.

Då träffade vi en annan munter herre vid namn Eamon som sade att vi bara behövde cykla en mil till Lurgan där det skulle finnas nåt att äta. Vi var hungriga men bet ihop.

20130702-132227.jpg
Eamon hjälper oss.

Dinern i Lurgan var öppen, men maten var den hittills äckligaste. Och de hade slut på senap. Ketchupdränkta ”pommes flottes” mättande oss ändå så att vi orkade vidare.

Sen kom den ljuvliga biten av resan. I mil efter mil cyklade vi längs kanaler med fin asfalt och trevliga människor som hälsade på oss. Först fattade vi inte riktigt, nordirländarna knycker nämligen på huvet i sidled när de hälsar, istället för att nicka som vi gör. Så snart vi fattade att folk hälsade och inte skakade på huvudet åt oss, blev vi varma inombords. Här finns en liten video från en av kanalavsnitten:

Framme i Belfast

Vi hade pratat hela dagen om att det skulle vara härligt att komma fram till det Holiday Inn som vi bokat in oss på. Där fanns pool, gym och spa som vi siktat in oss på att använda. Men när vi kom dit hade de inte vår bokning. Det visade sig att vi egentligen bokat på Holiday Inn Express en kilometer bort från stadskärnan. Det var också helt okej men inte alls lyxigt.

Vi letade restaurant ett tag men på grund av examensdagarna var alla bra ställen fullsatta och därför käkade vi till slut på en amerikansk/italiensk kedja, med aerobicsmusik i högtalarna. God mat, äcklig öl.

Sen gick vidare på en liten pubrunda, som slutade på The Fly (eller Flôga som vi kallade det). Eftersom det var examensdagar i Belfast var staden full av glada studenter som spelade beer pong och dansade.

Vid ett tillfälle drog DJn igång låten Oops Upside Your Head. Då satte sig samtliga gäster på rader på golvet och drog igång en koreograferad dans. Vi blev ombedda att vara med på detta och accepterade. Tydligen är denna kulturyttring utbredd över hela Storbritannien och sker nån kväll på varje disco, just till denna låt.

YouTube är fullt av videoklipp på hur det ser ut:

Men vi har bara ett foto från när vi var med och dansade. Lite suddigt men ändå.

20130702-182213.jpg
”Gå ut”-skjortan testar brittisk kultur.

När Flôga stängde var vi övertygade om Belfast var Nordirlands svar på Göttingen och bestämde oss för att besöka ett till ställe. Det blev discot Thomson’s Garage, ett disco som var Belfasts svar på klassiska Jäger i Karlstad. Stadens ungdomar blev återigen imponerade av Cykelsällskapets dansfärdigheter. Efter discot blev vi erbjudna att följa med på Gaf-party men avböjde vänligt med hänvisning till vår ålder och vårt cykelkall. Sen sov vi mycket gott i fyra timmar.

Fortsättning följer…

De fyller år!

Grattis Pappa Engdahl & Pamela Anderson som fyller ungefär lika många år idag!
Pappa har tyvärr inte kunnat fångas på bild, så jag bifogar några Pamelabilder istället.

image

image

image

Dublin-Dundalk

Med tunga hjärtan skickade vi hem WAGsen imorse. Det bar oss emot men det var också dags att åka vidare på vår odyssé. Den kom dock av sig omgående då vi låste in oss i garaget. Efter diverse flyktförsök och en hel del väntan löste det sig och nu var vi på väg igen. Vi hann dock bara tre meter innan Johan E fick punktering. Med den ordnad på mejade vi vår färd ut ur Dublin. Man måste ändå ge irländarna att de vet hur man drar en rak väg. På hela dagen har vi nog inte svängt mer än tio gånger.

20130630-224937.jpg
Raka spåret.

Efter c:a en timme stannade vi och åt lunch på ett ställe som lyckats med konststycket att eliminera all smak ur sin mat. Detta kompenserades av att mängden som varje portion bestod av var av Edward Blomska mått. Se bara:
20130701-081530.jpg
Mums!

Ungefär halvvägs mellan Dublin och Dundalk ligger staden Drogheda som bäst beskrivs med färgerna brunt och grått. För att ytterligare rama in stämningen bjöds vi på ett skyfall och fick söka skydd i en livsmedelsbutik.

20130630-224929.jpg
Men det var inte bara regnigt och grått.

När regnet lättat körde vi vidare och kom fram till Dundalk vid sexsnåret. Vi checkade in på Fairlawn BnB, som såg ut som Rikets sal.

20130630-224944.jpg
”Välkommen in, mina barn.”

Fairlawns personal rekommenderade oss att besöka baren Sexton för kvällsmat, vilket vi gjorde. Det var raka motsatsen till dagens lunch. God mat, trevlig personal och sammandrag av dagens matcher i Hurling samt Gaelisk fotboll underhöll oss hela kvällen lång. I morgon kör vi till Belfast.

PS. Vi passade också på att städa Justin’s gaf, något som antagligen inte gjorts sedan Påskupproret 1916.

Vi får spons

Detta är ju inget som inträffat just precis nu (utan snarare strax innan resan) men det är först nu vi behandlar ämnet. För första gången någonsin har cykelsällskapet fått en sponsor!

Glasögonmärket Oakley var snälla nog att donera fem par Radarlock Path som vi använder när vi susar fram längst vägarna. De är kanske inte av en modell som någon av oss skulle välja att bära på stan men för cykling är de ypperliga. De håller insekter borta från ögonen, dämpar vinden när vi susar fram i otrolig fart och funkar även bra mot piskande regn. Dessutom kan man byta linser efter rådande ljusförhållanden. Som du (kanske) ser här på bilden har vi fått svarta och röda glas.

20130630-101204.jpg

Tack, Oakley.

Navigera som cykelsällskapet

Vi har fått in en hel del frågor från er läsare om våra smarta tekniklösningar som gör vår resa möjlig. Tackar som frågar. En av de största utmaningarna på en sån här resa är navigering och det ska jag berätta lite om nu.

Eftersom vi reser lätt så sköter vi allt digitalt med våra mobiler och det gäller också navigering. På min iPhone 5 kör jag Runkeeper för att registrera vår resa (tid, längd, rutt, osv). Dessutom använder jag den för att hitta vägen till nästa mål.

Vi letar oss fram i princip uteslutande med hjälp av Google Maps cykelvägbeskrivningar. Tyvärr finns dessa ännu inte i iPhone-appen utan jag använder deras mobila webb-app istället. Den funkar bra förutom att den är lite instabil och kraschar ibland.

Vanligtvis plockar vi fram en första vägbeskrivning på hotellet där vi har wi-fi och sedan kör jag med 3G-data aktiverat för att det ska funka under dagen. 3G-data har ju länge varit svindyrt i utlandet men nu är priset hos Telenor som jag har 79kr per dygn och delat på fem blir det ändå värt det.

Allt detta är egentligen lite för mycket för iPhonens batteri, så för att kunna köra en hel dag har jag köpt ett extrabatteri som kopplas in via den vanliga iPhone-sladden och kan ladda telefonen tre gånger. Batteriet laddar jag på nätterna i ett vanligt vägguttag.

20130629-210734.jpgExtrabatteri. Praktiskt!

För att alltid ha telefonen till hands har jag skaffat en iPhone-hållare. Hållaren sätts fast på styret och ett speciellt skal till telefonen gör att den går att fästa i hållaren. Smidigt!

20130624-105852.jpgHållaren som sätts fast på styret

20130624-110044.jpgiPhone-skalet med grej som gör att telefonen går att sätta fast i hållaren

20130624-110052.jpgSåhär sätter man fast telefonen…

20130624-110059.jpg…och såhär ser det ut när den sitter fast

Men, tänker ni. Inte kan väl telefonen överleva en storm när den sitter sådär? Blir den inte totalförstörd vid första regndroppen? Jo, det skulle den bli. Men det är inte direkt första gången vi cyklar hundra mil genom en europeisk stormakt, så vi har förberett oss med ett vattentätt alternativ som också går att fästa i hållaren på styret.

20130627-110659.jpg
Såhär ser det ut, det vattentäta fodralet

20130627-110706.jpgIn med telefonen like so

20130627-110721.jpgKlar att användas!

Lätt, eller hur? Måste säga att jag är extremt nöjd med setupen såhär långt. Google Maps leder oss på lite konstiga vägar ibland men i stort har det funkat väldigt bra och med lite sunt förnuft kan man välja alternativa vägar på egen hand om den föreslagna känns dålig på något sätt. Runkeeper funkar i stort sett felfritt och med extrabatteriet kan jag hålla telefonen igång från tidig morgon till sen kväll utan att behöva tänka på att spara på kraften.

Vi är inlåsta i ett garage

Dublin 1, Cykelsällskapet 0. Efter att ha lämnat Justin’s gaf åkte vi ner till garaget för att hämta cyklarna. Vi glömde dock ta med dörröppnaren och lappen med koden så ingen av utgångarna är användbara. Vi får inte heller tag på Justin. Bra start.

Fast om du läser detta så förstår du nog att det har löst sig. Nu kör vi!

Dags att dra vidare

Nu lämnar vi Dublin och cykelsåpan återgår från att ha fungerat som partyblogg till att bli den sportjournalistiska kvalitetsprodukt ni känner igen så väl. Innan vi tar av oss partybootsen har vi två bilder från gårdagskvällen som vi ändå vill dela med er:

20130630-095355.jpg
Jay-Jay (Kaj) och Jerry (Erik) hittar favoritpuben. Notera den tredje ”personen” i bilden.

20130630-095711.jpg
Molly Malone har korgarna fulla med Johan.

Linda och Johanna har just åkt till flygplatsen (snyft) och vi försöker städa lite i Justin’s Gaf*.

Idag ska vi cykla till Dundalk som ligger åtta mil norrut. Det blir nog ingen lek.

*Gaf = an irish way and hip way of saying house

”lets all go to my gaf”
”gaf party!!”
”free gaf”
”your gaf is huge!”